Uppsala

Nu har vi lämnat Stockholm för en liten stund och jag och pappa sitter i väntrummet på Akademiska sjukhuset.
Det är blandade känslor. Det är nästan sex månader sedan operationen och nästan åtta månader sedan det bestämdes att axeln skulle opereras.
Idag när vi körde förbi en speciell väg som vi gjorde när vi lämnade Uppsala den 14 mars, var det som om jag fick en klump i magen. Jag kommer aldrig glömma när vi lämnade sjukhuset den dagen. Jag var rädd och tårarna rann. Läkaren pratade om att steloperation var det ända som skulle kunna hjälpa och vi pratade om hur mycket min framtid skulle påverkas. Jag var envis med att jag inte skulle opereras utan att jag skulle träna upp min axel.
Tillslut torkade jag tårarna och jag tvingades att tänka om. Precis som jag brukar så gjorde jag det bästa av situationen, trots att jag avskydde tanken på operation. Det har krävt sömnlösa nätter , blod, svett och tårar , men fy f*n vad jag är glad för det idag.
Min axel är på plats och om jag får bestämma ska den vara det livet ut.

Gillar

Kommentarer