Tack för att du tryckte mig ur led

Plötsligt ligger jag i soffan en lördag 14.00. Smoothien smakar inget. Bara operation. Så fort ögonen stängs ser jag träningen från i fredags ”axeln har verkligen utvecklats, du har ju börjat få muskler i armen Moa”
Just nu känns det som livet har rasat. Det känns som om en mur som jag byggt på i evigheter bara har fallit samman. Jag vill inte ens äta just nu egentligen, men det måste jag. Vågen får inte gå ner mer.
Lillasyster klandrar sig själv. Det var ju hon som bjudit mig. Men det är inte hennes. Det var ju inte hon som startade slagsmål. Det var ju inte hon som gjorde så att personerna började bråka. Det var ju inte hon som gjorde att den där personen hoppade in i min axel. Det var bara jag, som stod vid fel ställe på fel tidpunkt. Eller nej, det var ju inte ens jag.

Det kommer bli bra. Men just nu är tårarna jobbiga. Kanske gråter jag också lite för att det inte fanns något jag kunnat göra annorlunda. Jag utsatte mig ju inte alls. Jag var bara iväg en kväll, stod & snackade med några jag tycker om. & några 18-åringar förstörde allt. Fullständigt allt. Genom att inte tänka på någon annan mer än de själva. Kanske ligger jag på operationsbordet om en månad igen. Eller nej, det kommer jag ju inte göra. För om axeln är förstörd nu kommer den aldrig gå att laga igen. & axeln skulle ju inte gå att förstöra igen. Den är ju lagad & stark. Fattar ni då vilken jävla smäll det var? F Y FAN för att folk inte kan bete sig.

Gillar

Kommentarer