Saker händer & livet vänder

(Jag skrev inlägget igår, alltså den 18:e maj - men jag ville läsa igenom det idag också, innan jag publicerar det. Ni är himla många här inne just nu! Vilket bara är superkul, VÄLKOMNA)

Jag är alldeles överväldigad av alla fina ord, sms, samtal & meddelande från er alla om hur folk höll sina tummar & önskade lycka till. Miljarder tack. Det värmer mer än vad ni tror.

Jag & pappa klev ut ur bilen runt halv elva & utan GPS, kände vi båda igen det där stora huset, med gula tegelstenar. Vi slog oss ner i väntrummet, med munskydd & handsprit. Jag ringde till sjukhuset så fort min tid dunsade in i min inkorg på 1177. Jag sa att jag kände starkt obehag inför besöket & att jag inte kände förtroende för läkaren - med andra ord att jag verkligen var i behov av att ha med mig en anhörig. Jag fick godkännande & igår klev pappa med mig in på mottagningen. Vi slog oss ner mitt emot stolarna som jag, mamma, pappa & en kompis från Göteborg satt på , den där dagen i augusti för snart sex år sedan.

Klockan visade 11.20 & vi hade fortfarande inte blivit inkallade. Min mage ville vända sig ut & in & jag upprepade till pappa flera gånger att jag var äckligt nervös & att jag egentligen inte alls vill göra detta. Pappa svarade med att jag hade ju inget att vara nervös över, det går som det går. Jag har min läkare i Jönköping & min sjukgymnast i Kristianstad - världens bästa stöd. Läkaren i Malmö skulle ju inte göra något , som vi inte har med min sjukgymnast & Jönköping på. Pappa har såklart rätt , men jag trivdes ändå inte alls i väntrummet. Alla minnen spelades om & om i huvudet - alla minnen från hur femtonåriga jag satt inne hos läkaren & önskade inget annat än hjälp. Höstterminen hade precis börjat & jag kunde varken gå i skolan, eller hänga i stallet. Jag låg ju inlagd på CSK. & sen hur vi lämnade besöket, utan att ha blivit något klokare. Där & då var vi omedvetna om att jag hade 258 dygn framför mig , med en axel ur led. Usch.


Vi blev inkallade strax innan halv tolv. De första minuterna av besöket kändes som väntat, men sen kändes det bättre. Jag var otroligt lättad över att pappa satt på en stol bredvid när vi förklarade vad som hänt med axeln, sedan förra gången.

Läkaren lyssnade noga. Han undersökte axeln extremt noga, i alla vinklar & positioner. Besöket tog en hel timme & jag tycker det säger ganska mycket, om hur noga han faktiskt var. Jag ska på MR & CT röntgen, för vi måste veta vilka senor, muskler & hur många lösa benbitar det är i axeln - innan vi bestämmer vilken operation. Det känns bra! Jag & pappa var extremt noga med att vi verkligen inte vill steloperera den iallafall & det tycker jag att han verkade förstå det. Det kändes så iallafall.

Jag har inga positiva tidigare upplevelser från den mottagningen & sånt sitter i, men jag måste vara ärlig med att jag blev positivt överraskad över läkaren & besöket. Jag tror det blir en bra framtid. Jag vet inte riktigt vad vi hoppas på att röntgen ska visa, men jag hoppas på att den visar något bra. Så länge ska jag ta en dag i taget, träna, njuta av livet & så småningom - löser alltihop sig. Saker händer & livet vänder. Ellerhur?

Gillar

Kommentarer