På banan igen

Jag är tillbaka. De senaste två veckorna har varit relativt jobbiga. Jag har väldigt svårt för att axeln måste vila och ännu svårare för att jag måste vila. Det kan komma stunder då jag bara vill slita av skyddet och aldrig mer se det igen. Jag hatar verkligen det.

Axeln är fortfarande på plats och den känns stabil. Den där otäcka, läskiga muskeln som bidrog till att axeln var ur led tidigare började krampa förra måndagen. Jag reagerade direkt. Mamma och pappa också och dem upptäckte att skulderbladet var väldigt högt. Jag fick dra ner det med hjälp av musklerna, vilket är okej att jag gör men det gjorde fruktansvärt ont.

Jag har ett träningsprogram till axeln som jag ska göra två gånger om dagen - sträcka armbågen, lyfta skulderbladen och sedan dra ihop skulderbladen. Men jag ska vara ärlig och säga att jag gör inte det två gånger om dagen. Knappt en gång, Jag gör det på sjukgymnastiken. Det finns ingen risk för att min armbåge ska bli stel. Efter alla operationer har jag lärt mig att jag aldrig blir stel. Eller jo, en led i min vänstertumme är stel, men inget annat. Inte ens efter knäoperationen stretchade jag och idag kan jag översträcka knät utan problem. Vi försöker kämpa emot rörligheten, varför då öva den?

Jag rör ändå armen lite varje gång jag byter om. Igår satt jag på min sängkant och hade just bytt tröja. Helt själv i mitt rum, utan axelskydd. Det var minst sagt psykisk styrketräning. Och jag var tvungen att ta en bild. Min fina axel.




Och annars rullar livet på, fast jag räknar varenda minut till axelskyddet ska av. Skämtosido. Tiden går faktiskt ganska snabbt trots allt , tack vare kompisarna, familjen och släkten. I fredags åkte jag och en kompis in till stan för att köpa godis. När vi gick förbi ett fönster såg jag min skugga och jag utbrast att jag skulle ju inte visa mig i stan på sex veckor. Men där gick jag, och för några timmar hade jag glömt bort min axel, tack vare en av jordklotets finaste vänner. Och istället för att sitta hemma med ont i magen av smärta på grund av axeln, hade jag istället ont i magen av allt skratt. Rätt vänner kan verkligen få de värsta dagarna till det bästa. Jag är SÅ glad att jag har dig!!

Jag kommer fortsätta min nedräkning och jag ska försöka hitta en vardag snart igen. Men jag är rädd för allt vad det innebär. En knuff vid fel tillfälle kan innebära ytterligare 99 dygn. Jag vet inte när min axel är redo. Och det verkar inte som om någon vet det. Jag får väl prova mig fram och bara hoppas på det bästa. Det blir iallafall en vecka till hemma. Plugg, BLOGGA, träna och kompisar.

Idag har vi tagit av stygnen och nu när stygnen är av känns det som att vi har kommit en bra bit på vägen!

Gillar

Kommentarer

noraandd
noraandd,
Önskar dig en fin helg!<3
nouw.com/noraandd