Ovänner?

Så. De senaste dygnet har varit jobbigare, men det har ni nog förstått. Stressen med skolarbetet har inte gjort knät lättare. Jag har varit känsligare och funderat väldigt mycket. Just nu känns det ändå bättre. Jag har precis hållt ett tal i skolan och trots ett knä som hoppade så kändes det faktiskt bra. Nu befinner jag mig på sjukhuset och ska snart träna. Idag var promenaden hit perfekt, knät behövde röra på sig!

Någonting som tynger mig lite extra är ett mejl jag skickade imorse. Ett mejl som var jobbigt att skriva då jag själv verkligen inte vill det. Men jag tror det är dags att jag börjar lyssna på de andra. Det jobbiga är att jag försöker bevisa att vi inte behöver någon läkare när knät fortsätter att svika mig. Hur kan jag säga att jag inte behöver träffa någon läkare, samtidigt som knät är fel? Jag är löjligt besviken på knät. Om knät hade varit en människa hade vi varit ovänner för just nu är mitt förtroende för den kroppsdelen noll. Mitt finfina knä, Det kommer bli bra tillslut och precis som jag brukar säga - det är inte slut förrän knät är bra.

Gillar

Kommentarer