Jag måste stanna kvar i Jönköping

Idag var första gången som jag lämnade Jönköping utan tårar rinnandes ner för kinderna i bilen påväg hem. Idag kändes allt mycket bättre på något sätt. Det känns som om läkarna förstår. Det känns som att dem förstår hur jobbigt jag tycker det är och att jag har ont, trots att jag inte sitter och gråter på läkarbesöken. Just detta med att visa smärta är något som påverkar mig, ofta negativt. Jag är ju ingen person som sitter och storgråter för att jag har ont, utan jag skrattar ut smärtan. Jag har fruktansvärt ont i axeln och det går i vågor, men en del i omgivningen märker knappt att jag har ont. Dem ser inte hur jobbigt det faktiskt är. Jag själv ser det som en styrka att jag har lärt mig stänga av smärta och inte låter den påverka mig allt för mycket. Men jag får det ofta i nacken på sjukhus. Jag kommer aldrig glömma vad min förra axelläkare sa till mig "du får inte se sådär glad ut". Och det var så himla skönt att han kunde genomskåda min smärta. Han visste hur ont det gjorde. Och nu känns det som om dessa läkarna också fattar. Kanske inte, men jag tror ändå det.

I vilket fall som helst så har det gjorts en plan nu. Båda läkarna som jag har träffat är i Jönköping nästa vecka och som det ser ut så är mitt axelskydd färdigt på onsdag, så jag kommer faktiskt att bli inlagd i Jönköping från och med nästa vecka. Jag har ingen aning om hur många dagar. Vi vet inte om det rör sig om tre eller tio dagar. Planen är att läkarna ska se hur axeln beter sig, jag ska få Botox i två av musklerna som krampar , axelskyddet ska provas och jag ska träffa en sjukgymnast där uppe medans jag är inlagd.

Jag tror att axeln behöver detta. Axeln har varit ur led i över åtta veckor och jag är ruggigt trött. Självklart känns det inte alls kul att ligga nästan 30 mil ifrån familjen och vännerna i en helt okänd stad, men jag kommer vara i trygga händer och nu ska vi äntligen få hjälp.

Gillar

Kommentarer