Inte så bra på att vara stilla

Godmorgon. Egentligen hade jag bestämt mig för att ta sovmorgon. Låta kroppen vila ut sig för snabbare återhämtning. Men med alldeles för många tankar och funderingar som tar upp plats, var det lättare sagt än gjort. Istället gick jag upp & hämtade min frukost & nu ligger jag i sängen igen med datorn i knät och frukosten på nattduksbordet.

Jag är inte rädd för axeln. Som det känns nu hade jag lätt velat ta av axelskyddet och börja träna upp den. Men det är jag nog ensam om. Samtidigt så är jag långt ifrån säker när jag sitter inne på sjukgymnastiken och ska dra ihop skulderbladen. Kanske är det för att jag är van med att axeln hoppar ur led när jag släpper skulderbladen.

Jag har fortfarande inte accepterat axelskyddet helt. Jag börjar acceptera det lite mer så i förgår gick jag i en röd-tröja här hemma och då syns skyddet verkligen. Men det suger fortfarande till i magen när jag går ut från bilen och möter andra. Då känner jag mig som 5 igen. Jag hade lättare för rullstolen i somras. Och ni minns väl hur svårt jag hade för den? Fast nej, jag hatade rullstolen också. Jag tror nog det handlar om att jag är fruktansvärt trött på skydd. Tröttare än någonsin. Men det är bara till att gilla läget. Tre veckor och fem dagar kvar.

Problemet med att jag känner mig trygg med axeln är att jag rör mig betydligt mer i sömnen. De andra gångerna när jag har varit rädd och osäker har jag legat blixt still, men det gör jag inte nu. Jag vaknar av att jag ligger på axeln och ni kan ju bara gissa hur ont det gör.. Inatt måste axelskyddet ha glidit ner för när jag vaknade inatt var handen utåt roterad. Inte alls kul. Men nu pekar handen rätt och jag har inte alls lika ont. Och eftersom det känns som vanligt nu igen är jag inte rädd.



Gillar

Kommentarer