En sista träning ur led

Idag är tårarna torkade & förhoppningsvis inte inom räckhåll. Jag var inte alls så okej som jag trodde. Jag sa till D när han svängde in på parkeringen att det nog känns lite jobbigt idag. Att jag inte gillar tanken på att detta är sista träningen. Men jag sa att det ändå känns okej.
Träningen gick bra. Axeln knakade & knastrade som vanligt, men inget som utmärkte sig. Jag körde benträningen i lugn & ro innan vi startade med axlarna & allt flöt på. Men, nästan direkt efter sista maskinen brast det. Usch. Jag sa tillslut hejdå till min sjukgymnast & ville bara ut i bilen fort fort fort. D stod redan utanför gymmet med världens kram. Mina tårar forsade ner & jag kunde verkligen inte gå in igen, trots att jag glömt ett viktigt papper. Så D gick in & fixade det, medans jag ringde pappa. Hans första fråga var ”vad har hänt?” Jag fick fram att det har inte hänt någonting, träningen gick bra & jag är så ledsen över att jag ska opereras nästa vecka. Precis som när jag var liten sa han åt mig att då är det okej att vara lite ledsen en stund. Rädd & förtvivlad är alla ibland. Vi pratade en ordentlig stund & sen ringde mamma & precis som mamma sa så vet jag att det är ju detta jag väntat så länge på & jag vet ju innerst inne att detta är det enda alternativet. Jag kan inte träna upp axeln. Jag hann bara lägga på med mamma när Emilia ringde av en slump & innan jag ens hunnit säga mitt ”hej” pratade Emilia på om hur grymt bra detta kommer bli! Min alldeles egna lilla psykolog.

Jag ville köra inom mamma&pappas hus. Såklart var ingen hemma, vi får ju inte träffas just nu. Men Mollis var där & jag kände att jag behövde lite energi från henne. Mamma tyckte även att vi kunde fylla bilen med lite bullar från frysen & julgodis, vilket vi gjorde! & det var tur. Vi hann bara köra några mil innan vi blev ståendes i bilkö. Så vi mumsade på bullar, spelade musik & bara snackade. & plötsligt plingade min mobil till med ett meddelande som gjorde hela min dag igår. Det kunde inte ha kommit mer lägligt. Nu kan jag slappna av lite mer.

När vi kom hem mötte en kompis upp oss utomhus. Hon hade hjälpt oss att hämta ett paket som vi beställt sedan tidigare. Vi stod med flera meters avstånd såklart, men det var ändå himla trevligt att bara snacka en stund. Väl uppe i lägenheten värmde vi lunch & sen tog vi någon timme i soffan. Ren återhämtning. Jag var supertrött av alla tårar haha.

Framåt kvällen fixade vi lite i lägenheten. Jag fixade mina operationskläder & idag är planen att jag ska märka alla lådor. D satte ihop de två sista stolarna så nu är vår matgrupp på plats.

Klockan bara sprang iväg, så vi begav oss ut på en kvällspromenad med Nalisen & sen värmde vi tacosen från igår & satte oss framför en serie & käkade.

Mina ögon svider fortfarande lite. Jag är supertrött. Just nu vaknar jag varenda natt & ligger vaken i 1-3 timmar utan att kunna somna om. Jag vet faktiskt inte varför för jag tycker inte att det är smärtan som väcker mig. Antagligen är det mycket tankar just nu bara. Det händer ju himla mycket! Så idag ska vi bara fortsätta här hemma. Kanske baka något gott. Vi har bestämt att vi ska åka iväg någon dag & göra en utflykt utomhus. Ta med fika & bara mysa. Men vi får se om det blir idag eller imorgon. Först ska jag iallafall äta upp min något sena frulle!
Hoppas ni får en fin trettondag.

Gillar