En sista gång!

Jag vet inte om jag kommer få ha datorn mer efter kvällens dusch och att skriva ett sånt här långt inlägg på mobilen känns inte särskilt lockande.

Mamma och jag befinner oss i Jönköping. Och ja, det blir operation imorgon. Jag fick det exakta operationsdatumet i slutet på förra veckan. Det har varit väldigt blandade känslor. Lite som en bergochdalbana. De två senaste veckorna har varit över förväntan. Jag har verkligen gjort allt för att försöka leva på som "vanligt" och det har gått ganska så bra. Axeln har visserligen fortsatt ligga ur led, men jag tror inte att omgivningen har märkt det på samma sätt. Jag träffade en kompis på en fika förra veckan och efter en timmes fika hade hon inte förstått att axeln faktiskt var ur led. Tänk att axeln har legat ur led sedan den 1 oktober, ca kvart över nio på förmiddagen. Axeln kommer hinna ligga ur led ganska så exakt 99 dygn, innan läkarna sätter kniven i. Men vi hinner inte in på de tresiffriga och hjälp vad jag är tacksam över det.

Jag vet inte alls vad jag ska skriva om mina känslor inför imorgon. Jag är inte alls taggad. Det ska bli skönt att få axeln på plats, men det är en lång process.. Jag tycker inte att operationen är det jobbiga, snarare tvärtom. Jag har opererats fruktansvärt många gånger innan, så själva operationen är inget nytt. Men tiden efteråt.. Det är det jobbigaste. Jag hatar verkligen återhämtning. Att spendera flera dagar i soffan framför film är BIG NO. Jag blir fruktansvärt rastlös! Den första veckan kommer bli väldigt lugn. Jag blir kvar här i Jönköping i några dagar beroende på hur allt går. Jag brukar försöka tränga bort smärtan och åka hem så fort som möjligt, vilket många gånger leder till någon onödig extra vilodag bara för att jag inte kunnat lugna mig.

Nu väntar det en tid med mycket mobil, film, sms & telefon med kompisar, fika och luncher med kompisar, promenader och träning i den mån jag orkar och helt enkelt bara försöka ta varje dag som den kommer. Jag hoppas att vara tillbaka på löpbandet, i skolan och ute med kompisarna inom en snar framtid.


Jag hoppas att jag hittar kämpar glöden snabbt. Jag vet att det kommer bli tufft, kanske ännu tuffare nu än tidigare för att jag faktiskt känner mig bra. Förra gången gick jag i nian, jag hade hemundervisning och jag visste nog inte riktigt allt jag missade när jag låg på sjukhus. Idag vet jag mycket mer. Och det stressar mig. Men idag har jag betydligt fler människor runt om mig som ger mig energi och som hjälper mig att spendera tiden på bästa sätt. Detta kommer bli bra! Jag vet det.

Gillar

Kommentarer