En berg och dalbana, men nu hänger jag med i svängarna igen

Vilka dygn! Det har verkligen varit som en berg och dalbana. Alltihop. Måndagen var nog en av de värsta dagarna på länge. Jag vaknade av att det blivit fel i systemet så jag var utloggad från skolan, jag skulle göra prov med en lärare vilket inte gick eftersom jag inte kom åt det. Efter det var det bara utför. Sak efter sak uppstod och pricken över i:et blev samtalet från Jönköping.


Jag känner att jag börjar tröttna och jag hatar den känslan. Men orken börjar ta slut. Det känns som det enda jag gör är att vänta. Jag försöker sysselsätta mig, vilket jag gör i stort sett hela tiden. Försöker träna och träffa kompisar så mycket som möjligt. Allt för att må sådär världsbäst som jag brukar göra. Men just nu rinner tårarna lite mer än vanligt. Jag brukar ju verkligen inte gråta. Jag brukar faktiskt vara rädd duktig på att stänga inne. Jag gjorde en spotify-lista för några år sedan. En lista med låtar som är JAG. Den listan lyssnar jag alltid på när det är jobbigt. Det är inga depp-låtar, utan bara låtar som ligger mig varmt om hjärtat och som jag förknippar med motgångar och framgångar. Den listan brukar jag alltid starta i bilen efter bra besked också. Alltså lyssnar jag på listan i både motgångar och framgångar - för nu förknippar jag låtarna med både smärta och lycka och det ger mig styrka. Att liksom veta att oavsett hur jobbigt det är i stunden, så blir det bättre. ALLTID. På ett eller annat sätt. En av låtarna ligger extra varmt om mitt hjärta - den låten spelades på radion precis när vi hade lämnat sjukhuset i Uppsala den gången då axeln var så otroligt dålig att läkaren sa till sextonåriga jag att jag fick förvänta mig en steloperation och min framtid stod på spel. Exakt samma låt spelades på radion när jag blev utskriven från Uppsala med en bra axel för några år senare - ett klockrent bevis på att livet alltid vänder. Förr eller senare.


Idag ska jag in till min sjukgymnast igen, men innan dess kommer Jönköping ringa mig igen. Jag har satt upp mig på telefontid och KRÄVER att de skriver in våra samtal i journalen från både i måndags och i tisdags. Journalanteckningen som står just nu är bullshit. Det står ingenting om att sjuksköterskan dumförklarade mig, nekade mig hjälp eller att personen hånade. Det står bara att jag som patient önskar hjälp, vilket sjuksköterskan skulle vidarebefordra. Jag hoppas faktiskt att det är sjuksköterskan igår som ringer upp mig, om inget annat vill jag bli uppringd av honom. Såhär kan man inte bete sig. Om jag inte hade varit så mycket inom sjukvården de senaste elva åren hade jag blivit rädd och känt mig otroligt förolämpad. Jag blev ledsen och jag kände mig utelämnad, men sen igår är jag på banan igen. Starkare än någonsin. Mamma och pappa backar mig och påminde mig om att det absolut inte ska gå till såhär. De har rätt. De har kämpat för mig sedan jag var liten. Nu är jag ju vuxen på allvar och då vill jag ta tag i saker själv. Vissa personer missar tydligen vilken kunskap jag har inom sjukvården och att jag vet hur det fungerar enligt praxis. Jag kommer inte vika mig. Jag kommer stå på mig. TIlls denna person har fattat. Och det hoppas att ni också gör om ni råkar ut för liknande. Stå upp för er! Låt ingen annan förminska er. Min axel ligger fel, min arm är ur funktion och sjuksköterskans uppgift är INTE att önska mig en bra kväll.


Gillar

Kommentarer