Det kommer bli bättre, men inte just nu

Detta var jobbigt. Axeln är helt slut och ligger längre ner än tidigare. Mitt huvud bara snurrar och dunkar. Tårarna är torkade, men jag vet inte om dem fortfarande ändå rinner inombords.

Vi fick träffa två läkare. Först tittade en av dem på axeln och när pappa nämnde något om att han tror skulderbladet är orsaken så tog läkaren det på fullt allvar - (äntligen!!). Han kände på skulderbladet som vingade och stod ut. Han försökte få ner skulderbladet på plats och ledkulan, när han höll skulderbladet så det låg där det skulle ligga så kunde jag lyfta armen lite utan att ledkulan hoppade. Men så fort han släppte skulderbladet så sköt det framåt och ledkulan hoppade ur.
Han hämtade en annan jätteduktig läkare. Denna läkaren har jobbat lite överallt, Norge, Island, London osv. Och han hade sett detta en gång tidigare för några år sedan!! Jag blev så glad.
Planen framöver är mååånga besök upp till Jönköping. Vi ska se vilka muskler som finns kvar, kanske har några muskler i skulderbladet tagit stryk och därför funkar det inte. Sen blir det en ny MR-röntgen. Och så ska dem prova göra ett speciellt skydd till skulderbladen. Så vi måste upp dit först en gång och mäta ut skyddet och sen en annan gång för att hämta skyddet. Och om skyddet funkar är det meningen att vi ska prova träna upp den. Därefter kan vi först se  vad som måste göras.

Jag känner mig inte sådär sprudlande glad. Detta var lite det jag sa till pappa i bilen påvägen upp att jag verkligen inte vill höra som jag fick höra. För detta rör sig om en så lång tid. Jag hade önskat och jag önskar fortfarande hjälp snart. Jag vet inte vad för hjälp. Jag vet inte vad dem kan göra. Men jag vill inte gå såhär i några månader till. Jag vill verkligen inte det.
Ni vet ju sedan innan att jag är för träning. Jag vill träna upp lederna istället för att opereras. Och jag har försökt med det otroligt många gånger. Högeraxeln försökte jag träna i ett och ett halvt år, vänsteraxeln försökte jag träna i 258 dagar, högerknät försökte jag träna upp i tre år. Och att jag sen måste lägga mig under kniven trots all tid jag lagt ner på träningen känns inte alls bra. Det känns som bortkastad tid.
Samtidigt så gick ju mitt vänsterknä att träna upp och det är den kroppsdel som jag är stoltaste över. Jag klarade träna upp ett knä med hjälp av familjen och sjukgymnast, trots att läkare dömt ut det. Det visar ju att det går! Men det knät svarade på träningen. det gör inte axeln nu.

Just nu vill jag bara nypa mig i armen och vakna upp från detta. Jag är fruktansvärt trött.

Gillar

Kommentarer