Botox, ur led & smärta

Som ni säkert har förstått så är jag i Jönköping. Jag och pappa lämnade Skåne tidigt igår. Massor med undersökningar, röntgen, botox i musklerna och EMG. Det är tokigt mycket att skriva och berätta, men jag börjar om gårdagen.

Först ut på gårdagens schema efter inskrivningen var axelskyddet. Ni vet det skyddet som jag väntat på i veckor. Förväntningarna var höga. Dessvärre så slutade det lite i en besvikelse. Axelskyddet funkade inte. Han som hjälpte oss med skyddet gjorde verkligen allt han kunde. Han provade allt möjligt och försökte i två timmar, men det gick inte. Axeln ville inte samarbeta. Tillslut kallade han på en till person som försökte hjälpa oss. Dem värmde något skydd för att kunna mäta ut det efter axeln, under tiden skyddet skulle formas höll både dem två och pappa axeln.  Sex händer kämpade för att hålla axeln i led. Hur ska då ett skydd kunna hålla det?

Dem med axelskyddet ger inte upp och ska fortsätta försöka vidare, men vi måste förbereda oss på att det är svårt att tillverka ett skydd med sån kraft.


Det blev en snabb lunch innan det var dags för EMG. Nålar hit och dit, men axeln gjorde redan ont efter axelskyddet så jag reflekterade inte särskilt mycket av smärtan.

Sjukgymnasten här i Jönköping kom upp en sväng och snackade en bra stund. Meningen var ju att vi skulle få träna med axelskyddet, men det fanns ju inget skydd. Redan där hade jag väldigt ont och så var jag trött.

Sen kom min läkare för att se hur skyddet hade fungerat. Jag behövde inte säga så mycket. Det första han frågade var om jag hade haft en jobbig dag. Jag hade inget axelskydd och jag var alldeles tagen av smärtan och axeln. Min läkare sa inte så mycket. Jag antar att det inte fanns så mycket att säga. Det var bara en stor j*vla besvikelse för oss alla.

Min läkare gick. Och jag hade försökt bita ihop när sjukgymnasten och han var här, men nu gick det inte mer. Jag rasade totalt. För varje minut som gick så mådde jag sämre och sämre. Smärtan var verkligen inget att leka med. Inte illamåendet för den delen heller. Jag fick först två alvedon och sen fick jag ge mig. Tårarna rann och det fick blev en starkare tablett.
Jag försökte få i mig lite middag, men illamåendet var jobbigt. Men sen lugnade smärtan sig. Inte illamåendet, men smärtan var ändå det som var jobbigast. Jag ville ut. Hämta luft och bara andas frisk luft. Jag och pappa gick till affären tvärs över och köpte lite godis, men det var fullt tillräckligt. Efter bara en liten stund var vi tillbaka igen.

Resten av kvällen var väldigt lugn. Pappa åkte runt halv nio och jag halv tittade på något avsnitt på datorn. Jag sov faktiskt helt okej. Sjuksköterskorna kom in och kontrollerade blodtrycket som varit för lågt, men imorse började det stiga igen. Fortfarande lågt, men bättre.

Personalen här uppe i Jönköping borde få guld stjärnor, eller något liknande. Alla gör allt för att jag ska känna mig trygg och piggare. Igårkväll när pappa hade åkt kom det in en sjuksköterska som pratade med mig lite, fixade min säng och tog in massa kuddar för axelns skull. Imorse kom det in en annan sjuksköterska som undrade om jag ville att hon skulle tända julstjärnan. SÅ himla underbara allihopa.

Maten här är säkert god, men jag har ingen apitit. Och jag vet faktiskt inte varför jag inte har det. Inte ens efterrätterna går ner. Jag antar att det bara är mycket just nu. Mycket som tar energi och tankar.

Planen just nu är oklar. Jag vet inte om vi kommer hem eller om vi blir kvar. Vi har provat ytterligare ett axelskydd i eftermiddags som dem gjorde igår, men det gick inte ens att ta på. Jag börjar känna mig desperat efter någon lösning. Sjukgymnasten har varit här uppe en bra stund och snackat med oss. Hon förstår oss och hon vill verkligen hjälpa oss, men vi vet inte hur. Ingen vet hur. Vi ska träffa min läkare snart igen och idag kommer jag inte vara lika tyst som igår. Jag MÅSTE ha hjälp nu!!!!!!!!!!!!!!!

Gillar

Kommentarer