Axeln må vara förstörd, men jag är inte förstörd

Det var som en hel djungel hade flyttat in i magen, när vi klev ut genom bilen. Verkligheten var ikapp och jag blev plötsligt orolig över vilka besked som skulle kunna komma. Jag knep extra hårt om D's hand och så började promenaden mot sjukhuset. Kanske blev allting lite lättare när D plötsligt säger att han tycker detta är en väldigt mysig dag - även om vi är påväg till sjukhuset. Han har ju helt rätt. Alltihop handlar ju om hur man hanterar situationerna och vi gjorde gårdagen till en riktig utflykt. Vi bunkrade upp med dricka, gifflar och så stannade vi till på Godisflyget. Vi var uppe i Jönköping en bra stund innan och strosade runt. Mamma och pappa har alltid försökt göra sjukhusbesöken och resorna till något roligt och aldrig deppat i bilen och det är SÅ skönt att D är likadan. Jag hade blivit knäpp av att åka så många mil och bara prata om axeln och deppa. MEN självklart pratar vi axel också. Vi försöker förbereda oss på värsta tänkbara scenario, samtidigt som vi försöker förbereda oss på världens bästa scenario. Vi går liksom igenom alla tänkbara åtgärder, nackdelar och fördelar så jag vet vad jag vill när jag väl står inne hos läkaren.

Läkaren ropade åt sjuksköterskorna att fixa botox, redan på väg från väntrummet in till undersökningsrummet. Läkaren fick känna på axeln och ja, den är verkligen inte bra just nu. Den fortsatte smälla och förmodligen ligger där en lös benbit nu också. Alltså - en förstörd ledkapsel, ett ledhuvud som är buckligt och ur led, muskelfäste som har gått av och så lös benbit. Kanske är det benbitarna som gör att det gör så himla ont i den. Jag fick botox i hela bröstmuskeln. Gårdagens botoxinjektion gjorde faktiskt riktigt ont och jag kände mig som en femåring, när jag utbrast frågandes varför gör det så ont.

MEN vad händer nu? Ingen vet helt säkert. Jag var verkligen på om att jag inte ville steloperera axeln och läkaren håller med mig. Han vill ju inte heller steloperera en tjugoettåringsaxel. Jag tror och jag känner att vi båda vill samma sak, men det är så mycket annat som måste klaffa. Bara för att jag och min läkare vill en sak, så kan vi tyvärr inte göra det. Skånes axelläkare ifrågasätter jämt varför man har opererat högeraxeln så som man har gjort, samt vänsteraxelns förra operation. Högeraxeln är nog den mest lyckade operation någonsin! Samt vänsteraxeln, den axeln var magisk och när en axel utsätts för ett så kraftigt trauma, som jag blev utsatt för så spelar det ju ingen roll om axeln är opererad, hur den är opererad eller liknande. Sånt kan man inte förebygga. Så nu är ytterligare ett brev skickat till axelsektionen i Malmö, som ska få göra sin bedömning. Jag hatar att vi är beroende av någon som tidigare bara visat sig nonchalant, men jag är nöjd med att jag ska få komma dit och att ingen fattar beslut utan att diskutera med mig. Jag kommer stå på mig. Jag kommer tydligt förklara vad jag vill och om han trycker på att man borde steloperera, så kommer jag minst sagt ifrågasätta. Han känner inte min axel.

Jag kommer vänja mig vid smärtorna igen, så snart rullar nog livet på som vanligt. Jag brukar ju lyckas vänja mig efter ett tag, plus att botoxinjektionen lär underlätta. Bröstmuskeln var fruktansvärt spänd, vilket drog axeln ännu mer ur led. Jag sa till min läkare att det största problemet för mig är att det gör så ont i den! Att leva med en axel ur led har jag ju gjort innan och om det inte hade gjort så ont hade jag inte känt samma "brådska". Iallafall så lär det bli operation, vi vet bara inte när. Inte alls när. Förmodligen blir det en bit in på hösten. Vi alla måste diskutera, jämföra och komma fram till vad vi tror blir bäst och utifrån det ligger det sista beslutsfattandet hos mig. Nu ska jag bara låta armen vila i några dygn till efter botoxinjektionen och sen ska jag fortsätta träna och njuta av livet. Detta kommer bli bra. Det kommer bli världsbäst! Frågan är bara när.

Fram tills dess så ska jag leva på. Låta livet rulla och inte vänta. TRÄNA! Träna så mycket som det bara går för att ha så bra förutsättningar som möjligt, den dagen de väl sätter kniven i. Jag har axelskydd på mig lite hemma, som idag när bröstmuskeln måste vila och inte ska spännas. Annars så har jag inte skyddet. Jag försöker röra armen så mycket jag kan och att det smäller och knastrar i den - det kan inte hjälpas! Jag kanske borde gråta. Jag kanske borde skratta. Jag vet inte alls hur jag ska känna. Jag känner mig otroligt ledsen över att behöva opereras och ännu ledsnare för att det är på grund av en artonåring som hoppade in i min axel - det är otroligt sur fakta. Samtidigt så känner jag mig glad och lättad över att läkaren är med mig om att inte steloperera den. Nog om framtiden nu. Nu ska jag alldeles strax stänga ner datorn och sova några timmar, innan jag ska på träning imorgon. Sov gott världen.

Gillar

Kommentarer