Aldrig ge sig
Jag har förflyttat mig från mamma & pappas säng till en solstol här ute. Gått & tagit lite vatten. Någon macka till lunch & ännu mer vatten. Ingenting smakar som vanligt. Men jag behöver energi för att kroppen ska orka med axeln.
Just nu är jag tacksam för att jag har lärt mig stänga av känslor & smärtor. Smärtan finns här, men jag kopplar bort den. Jag lärde mig koppla bort smärtor redan som elva åring. Det är både för & nackdelar med det, men när det redan gör ont inombords orkar jag inte med smärtan utombords också.
Helt ärligt så är jag inte världens stabilaste just nu. Jag är fruktansvärt ledsen på axeln. Framförallt besviken. Axeln kommer påverka mitt privat liv imorgon & jag vägrar ställa in mina planer fast jag vet att axeln behöver trippen till Jönköping. Vid elva tiden var jag så frustrerad & medans tårarna rann ifrågasatte jag mamma & pappa med varför jag aldrig kan få ett normalt liv & följa kalendern för en gångs skull. Vilket egentligen var ganska överdrivet sagt för jag har verkligen levt livet efter att axelskydddt togs av.