Aldrig ge sig

Jag har förflyttat mig från mamma & pappas säng till en solstol här ute. Gått & tagit lite vatten. Någon macka till lunch & ännu mer vatten. Ingenting smakar som vanligt. Men jag behöver energi för att kroppen ska orka med axeln.
Just nu är jag tacksam för att jag har lärt mig stänga av känslor & smärtor. Smärtan finns här, men jag kopplar bort den. Jag lärde mig koppla bort smärtor redan som elva åring. Det är både för & nackdelar med det, men när det redan gör ont inombords orkar jag inte med smärtan utombords också.
Helt ärligt så är jag inte världens stabilaste just nu. Jag är fruktansvärt ledsen på axeln. Framförallt besviken. Axeln kommer påverka mitt privat liv imorgon & jag vägrar ställa in mina planer fast jag vet att axeln behöver trippen till Jönköping. Vid elva tiden var jag så frustrerad & medans tårarna rann ifrågasatte jag mamma & pappa med varför jag aldrig kan få ett normalt liv & följa kalendern för en gångs skull. Vilket egentligen var ganska överdrivet sagt för jag har verkligen levt livet efter att axelskydddt togs av.

Axeln kommer bli bra igen. Och jag kommer bli bra igen. Men det tar tid att laga något som är sönder. Jag har knappt använt mobilen idag. Det har varit för jobbigt att se alla andra som är i skolan & inse att jag själv inte kommer gå dit idag. Men nu har jag svarat på sms, snaps & samtal igen. Jag kommer se till så att axeln blir bra inom snarast. På torsdag ska jag vara i skolan igen. Punkt slut. Och fredagens planer ska inte ställas in, inte heller helgens. Jag kommer inte leva som jag gjorde förut. Axeln får anpassa sig efter mitt liv nu för jag har redan offrat på tok för mycket & jag tänker inte offra mer. Det har varit tillräckligt många knivar & stygn i min kropp. Det räcker nu.

Gillar