Aj

Usch finaste läsare. Detta inlägg kommer inte vara världsroligt & egentligen vill jag inte skriva, samtidigt så brukar jag ju berätta för er. Jag brukar informera & uppdatera er om hur läget är. Det är bara det att nu var det så länge sedan något var ur & kanske känns det extra jobbigt att skriva då.

Jag skickade iväg ett sms till mamma & pappa igår efter skolan om hur bra allt kändes & om hur lycklig jag faktiskt är. Igår eftermiddag var hur mysig som helst. Sandra & jag pluggade & så var vi överens om att vi behövde lite energi - kladdkaka. & sen kom Emilia & en kompis till henne. Någon annan kom på kvällen & vi skulle äta sushi, men det slutade med att vi alla åt sushi tillsammans. Väldigt mysigt. Jag somnade med armar runt mig & vaknade med ett leende imorse. Typ så.

Eftersom jag började skolan tidigare gick jag upp lite i förväg & passade på att ha på den där specialsydda tröjan en stund. Vid kvart i åtta stod någon i köket & bredde mackor & under tiden skulle jag byta tröja. Det gick inge vidare. Axeln hoppade ur.

Jag fick hjälp med att dra rätt den & mamma & pappa kom hem från Italien 8.10. Då satt vi i soffan & någonstans där gick det inte att hålla tårarna inne längre. Fy bubblan vad jag vill radera denna förmiddagen.



Att leva med kroppsdelar ur led är för mig inget som tar massa tårar. Men idag vill inte tårarna sluta. Kanske är det för att jag är riktigt lycklig & trivs med mitt liv på ett helt annat sätt nu. Jag har en vardag.
När jag var 15 år & hade hemundervisning brydde jag mig kanske inte på samma sätt. Eller jo, såklart tyckte jag det var tråkigt när något hoppade ur led, men för mig innebar det bara något extra läkarbesök i veckan & kanske någon extra operation.
Idag finns det så mycket mer som jag är rädd att axeln ska påverka. & därför blir jag så ledsen.


Jag har legat på rygg i princip hela dagen. & sen ville jag försöka följa med ut i bilen en runda när vi skulle handla. Axeln hoppade ungefär 4 gånger på 50 minuter. Ärlig talat så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. 4 gånger på 50 minuter är ingenting om man jämför med hur mycket den hoppade i december, men om vi jämför med igår när den inte hoppade alls så vill jag bara blunda.



När klockan slog 20.00 sa jag att jag ville gå & lägga mig & börja om imorgon. Det är inte likt mig att bli såhär påverkad av att axeln är ur led & det är nästan så att jag skäms över att visa mig ledsen. Strunt samma. Jag är väldigt motiverad till att träna upp axeln & jag vet att den kommer bli bra igen. Allt kommer bli bra igen. Allt är ju typ bra?

Gillar

Kommentarer