Jag vet att det har ekat tomt här inne, men min mening var aldrig att göra någon orolig. Jag valde själv att inte blogga. Det blev för mycket för mitt huvud och hjärta och utan att gå in på detaljer så var det lättare att inte skriva alls. Men nu är jag tillbaka igen. Jag skrev ett inlägg förra fredagen, som jag inte publicerade. Jag klistrar in det här under nu istället och sedan kommer jag tillbaka ikväll igen. <3 Så länge ska jag njuta av att det äntligen är måndag och att sedan i fredags har livet rullat på igen.

Fredag den 16 april. Jag kokar inombords. Det finns inga tårar inom räckhåll och det har det inte gjort på länge nu. Idag är jag inte ledsen, bara frustrerad.

Precis som jag berättat tidigare så hamnade jag någonstans mitt emellan alltihop. Jönköping ville ta emot mig. De förstod allvaret, läkaren ville ge botox och de ville verkligen hjälpa mig, men de behövde ett godkännande från axel specialisterna här i staden. Jönköping behöver ett okej från dem och vi behöver veta att läkarna här i staden tar över och hjälper mig, ifall det skulle hända Jönköping något. Läkaren i Jönköping har skickat flera brev. Jag har pratat med axelsektionen här i staden tretton gånger den senaste månaden. Jag efterfrågar en tid. En telefontid. Vad som helst - bara något så att vi kan gå vidare. Läkarna här i Malmö säger till sekreterarna att hälsa att jag får vänta. Läkaren kan titta på axeln, men i höst. När läkaren bestämmer sig för att detta kan vänta har han fått följande information från specialisterna i Jönköping och från mig : ledkapseln är förstörd, ledhuvudet buckligt, där är en lös benbit i axeln, ett eller två muskelfäste är av och att vi verkligen behöver hjälp innan mer går sönder, om det ens finns mer som kan gå sönder.

Läkaren i Jönköping opererar gärna axeln själv, men han måste ha med sig någon från Skåne på idéen. Axelsektionen nere i staden fortsätter neka. Jag ringde dit igår igen precis innan träningen och fick information om att ärendet är undanlagt, samt att "axeln har ju ändå varit ur led så länge nu".

Jönköping med sitt varma och medmänskliga hjärta tog emot mig i slutet av mars, trots att makten låg hos axelsektionen här i staden. Jag fick en omgång botox och så fick axelsektionen här hemma i staden ytterligare ett brev om att vi behöver hjälp och trots flera brev hänvisar läkaren i staden nu till att axeln ändå har varit ur led så pass länge nu.. Kanske handlar det om stolthet och okunskap. Antagligen. Men hur kan man då klassas som en av Sveriges bästa axel läkare?

I det sista brevet från Jönköping ber man verkligen till läkaren här i staden om en tid iallafall innan sommaren, men svaret som jag får av staden här är bara att ärendet är undanlagt, precis som jag skrev tidigare i inlägget. Min PAL-läkare från Kristianstad har utan problem hjälpt oss med en betalningsförbindelse till Jönköping, vilket känns fantastiskt bra. Det är bara axel specialisten här i stan som krånglar. Alla andra förstår. Jag kunde inte vara mer tacksam för läkarna i Jönköping och min PAL-läkare från hemstaden.

Jag kommer få en tid till läkaren. Jag vet inte när, men tiden kommer komma. Jag har inget problem med att gå på läkarbesök själv, absolut inte! MEN jag varken vill eller vågar gå själv på besöket till honom. Nu är det ju dessutom en massa restriktioner, så jag får ju inte ha någon anhörig med mig. Men det måste gå att lösa. Om så jag och anhörig sitter i karantän innan besöket. Jag litar inte ett dugg på läkarens ord. Läkarbesöket 2015 när han missade att axeln var ur led - journalanteckningen från det besöket är bra, men den stämmer inte överens om vad som sades i rummet. Jag vågar inte lita på hans ord i rummet och hans nonchalans som axelspecialist har gjort mig rädd. Jag har lagen på min sida. Jag har omgivningen på min sida - men vad f*n hjälper det när han sitter med makten i sina händer?

Vi hörs mer imorgon finaste finaste läsare.

Livet rullar på. Axelsektionen här nere i staden krånglar extreeeemt mycket & tar mycket av min tid. Men livet rullar ändå på. Jag mår bra! Vissa stunder känns jobbiga. Kanske kommer stunderna lite oftare just nu. Mardrömmarna också. Samtidigt som jag tycker att jag inte tänker på axeln så mycket längre. Samtidigt som jag visst tycker det vissa stunder. Usch, det är rörigt. Egentligen är jag nog mest frustrerad och arg över att jag, tjugoett år går med en trasig axel, när den egentligen kunnat bli hur bra som helst bara axelsektionen här i staden vågade lyfta på luren. Jönköping är redo och vill hjälpa axeln NUU. Men vi kan inte. Vi måste byta några ord med läkaren i staden. Det är väl det som jag tycker är jobbigast - att tiden bara går. Samtidigt så lever jag ändå på under tiden. Det är mer än ett halvår sedan axeln förstördes och jag tycker att jag har haft ett lyckligt halvår. Det har varit några fler tårar än vanligt och såklart har motgångarna känts tuffa ibland - men summan av kardemumman är positiv. Det handlar ju om att leva livet oavsett hur man mår. Man MÅSTE leva. Oavsett hur sjuk eller dålig man är. Det är ju faktiskt bara jag själv som sätter mina gränser. Jag kan ju välja att låta axeln ta över livet så länge, att bara sitta hemma - sura, gråta och vänta. Men jag kan ju också välja att leva och göra varje stund till den bästa. Göra precis vad jag vill. Göra sånt som får mig att skratta. Göra sånt som gör mig så himla lycklig! Och sen kanske ta en dag till vila när axeln verkligen behöver det, men inte varje dag. Det går ju inte att gråta varje dag och att vänta varje dag när man inte vet när slutet kommer. Såå vi, jag och min omgivning - vårt liv kretsar inte runt axeln. Axeln är en del av livet. En del av min vardag just nu, men så får det vara. Jag är lycklig. En söndrig axel är inte allt. Och det kommer jag aldrig någonsin låta den bli.

& vet ni vad. Vi har en otroligt spännande och rolig framtid framför oss. Vi har tagit ett beslut, som känns som ett av de underbaraste beslut någonsin. Längtar gaaalet! & såklart kommer jag berätta här! Men inte riktigt än. Jag checkar ut i några dagar till och sen kör vi på igen. Ha det bra så länge!

Helgen blev absolut inte som planerat. 21.00 satt vi plötsligt i bilen påväg till akutmottagningen i Lund. Resten av kvällen spenderade jag hos Viktor och Jenniefer i ren väntan, tills en bit in på natten då vi äntligen fick besked om att det var okej att sova hemma och komma in imorgon (idag) igen. Just nu ligger jag i sängen hemma , vilar axeln och så väntar jag igen. Det blev inte alls många timmars sömn inatt. Kroppen är trött och bröstmuskeln vill spänna sig. Men det axeln rätt så oviktig just nu. Jag checkar ut för idag och kanske imorgon. Ha en underbar påsk fina läsare. Vi hörs mer om några dagar.