Det var ett fantastiskt sjukhusbesök. Min läkare är otroligt nöjd över axeln. Så nöjd att han till och med visade den för sin kollega.
Jag berättade att jag har sovit med axelskydd varje natt fram tills någon månad tillbaka och jag var beredd på att höra att jag borde ha slutat tidigare, men tvärtom! Han öste med beröm för att jag har låtit axeln återhämta sig och att jag har stått ut med axelskyddet så pass länge.
Han kände på båda axlarna och verkade vilja operera min högra, men nej. Jag vet redan att den axeln inte är superbra, men den är bättre än innan och den är inte i närheten av så dålig som vänster axel var. Dessutom har vi inte kunnat träna axeln ordentligt förrän nu.

Tyvärr så fick jag även ett svar som jag inte ville ha. Jag frågade en fråga som jag länge har undrat. Just nu orkar jag inte skriva något om det. Ikväll vill jag leva på glädjen över hur nöjd min läkare är med operationen . Axeln är bättre än vad han trodde den skulle bli. Mycket bättre.

Finaste hästen. Jaghjärtadig.

Nu har vi lämnat Stockholm för en liten stund och jag och pappa sitter i väntrummet på Akademiska sjukhuset.
Det är blandade känslor. Det är nästan sex månader sedan operationen och nästan åtta månader sedan det bestämdes att axeln skulle opereras.
Idag när vi körde förbi en speciell väg som vi gjorde när vi lämnade Uppsala den 14 mars, var det som om jag fick en klump i magen. Jag kommer aldrig glömma när vi lämnade sjukhuset den dagen. Jag var rädd och tårarna rann. Läkaren pratade om att steloperation var det ända som skulle kunna hjälpa och vi pratade om hur mycket min framtid skulle påverkas. Jag var envis med att jag inte skulle opereras utan att jag skulle träna upp min axel.
Tillslut torkade jag tårarna och jag tvingades att tänka om. Precis som jag brukar så gjorde jag det bästa av situationen, trots att jag avskydde tanken på operation. Det har krävt sömnlösa nätter , blod, svett och tårar , men fy f*n vad jag är glad för det idag.
Min axel är på plats och om jag får bestämma ska den vara det livet ut.

Godmorgon! Har ni sovit gott?
Just nu väntar jag på att familjen ska bli klara så vi kan dra oss ner till frukosten. Jag älskar hotellfrukost så det ska bli kul att se vad som finns.

Idag ska vi dra oss bort till vasamuseet och mer hinner vi nog inte innan det är dags att köra vidare upp till Uppsala. Det är dags för en sex månaders kontroll av min axeln. För sex månader sedan gick jag med axeln ur led och började räkna ner dagarna tills jag skulle bli sövd. Jag var livrädd och jag ville inte. Idag tycker jag att operera axeln är det bästa jag någonsin har gjort. Min axel är inte längre ur led och det älskar jag.