Bilen rullar på vägarna idag igen, vart tror ni vi ska? Malmö? Helt rätt.
Idag ska dem ta av mitt gips, ta ut stiften som sitter inuti tummen och efter det blir det sjukgymnast. Jag är riktigt nervös. Som jag känner nu vågar jag inte alla röra tummen! Det ända jag har i huvudet är hur den hoppar urled.. Helt ärligt är jag nästan rädd. Det var ju ett halvår sedan..
Sen, hur känns det att ta ut stift? Kommer det göra jätte ont med bedövningen? Eller kommer det göra ont senare efter? Kommer dem behöva sy? Får jag äntligen bada? När får jag....- Massor med frågor som jag vill ha svar på. Fast den jag mest av allt vill ha reda på är : NÄR får jag rida?! Jag får ju vänta tills höger tummen också är opererad men vill ha ett datum att längta till.
Allting känns så overkligt. Tänk så är det idag, som det är sista gången dem tar av ett gips på min vänster tumme. Tänk.. Då kanske jag kan få börja leva "normalt". Tänk att få kunna bre en macka själv, borsta tänderna själv, platta håret själv. Snart är vi framme och får veta alla svar på frågorna. Ska försöka klicka lite bilder. Så länge får ni två bilder på mig & hästen som jag saknar något enormt.

Haft sämst internet dem här dagarna.. Men dagarna har gått snabbt som vanligt. Har även åkt båt i skärgården, så himla mysigt!
Idag är det även ett helt år sedan olyckan med Caramelle.
För ett år sedan, ungefär 20.00 kom jag travandes på Caramelle ner för en liten backe. Caramelle är en väldigt känslig häst, väldigt lätt skrämd. Iallafall när vi kom travandes så kom det plötsligt en hund springandes mot oss. Caramelle fick panik och börja snurra runt, hon var inte kontaktbar. I början höll jag mig kvar i sadeln, men efter en stund föll jag ner och fastnade i tyglarna. Strax efter föll jag ner till marken. Något skrik hördes, men annars minns jag inte särskilt mycket.
Jag trillade av mitt i ett bo fullt utav flygmyror - toppen, haha. Det tog ett tag innan ambulansen kom dit eftersom närmsta sjukhus låg flera mil bort. Alla hade fått stränga order om att inte röra mig innan ambulansen var på plats.
Mamma berättade att när jag låg inne i ambulansen hade jag plötslig frågat om vi var påväg till Ullared, jag måste varit väldigt snurrig.
Så fort jag kom in på sjukhuset med ambulansen, kom det massor med folk. Nån höll i mitt huvud, några andra höll i benen osv när dem skulle lyfta över mig på en annan bår. Jag var fast spänd på en hård bräda. Under sjukhus tiden hade jag mamma och min bästa kompis med mig. Dem båda fick åka med i ambulansen. Tror faktiskt att det var första gången jag såg dem gråta.
Några timmar senare på natten kom min storebror och lillasyster för att hämta oss. Med kryckor och hjälp utav alla tog vi oss sakta bort till bilen. Hade extrema smärtor i höften, i flera dagar. Kunde även få ont då och då i några månader. Men idag känner jag knappt något alls.
När jag legat på marken och väntat på ambulansen hade jag upprepat en mening flera gånger
"Jag vill till Caramelle, mår hon bra?" Mycket riktigt, direkt på morgonen hjälpte dem mig ut för att se på Caramelle. Hon stod en bit bort i hagen och såg på mig. Hennes vackra päls glänste fint och hon mådde bra. Det räckte med att se henne för att bli glad igen. Älskade Caramelle, världens vackraste ponny. Jag ville se henne redan på natten när vi kom hem, men det var alldeles för sent för att leta omkring i hagen efter henne.
Iallafall på kvällen lyfte några upp mig på häst ryggen igen för att jag inte skulle bli rädd för ridningen. Naturligtvis red jag inte Caramelle eftersom hon är rätt så pigg och jag var ju skadad. Istället tog jag en lugn runda i skogen med Spirit och två andra.
Ridning innebär mycket. Man kan skada sig allvarligt, men det kan man ju göra överallt! Det är inte som någon annan sport alls, i ridningen är man ett med ett hästen. Man måste ha ett band med hästen för att det ska kunna funka, man blir ett med hästen. Att hålla på med hästar är något helt annat än exempel fotboll, hästar lever. Dem har riktiga liv och framförallt så är deras känslor alltid äkta.
Jag har haft tre skador med ridningen, hamnat på sjukhus pga hjärnskakning två gånger och sen detta med tummarna. Det är extremt tråkigt det här med tummarna, MEN det finns inte på någon ända karta att jag ska sluta med ridningen. Ridningen är det som gör mig glad. Det som gör mig till just mig och ingen annan. Jag älskar att umgås med dessa fantastiska varelser. Så himla underbara. Jag skulle aldrig kunna byta ut ridningen mot något annat, ALDRIG. Trots alla skador så är ridningen bland det bästa som hänt mig. Jag älskar hästar och ponnyer, det kommer jag alltid att göra. För mig är hästar och ponnyer verkligen glädjespridare. Nu längtar jag bara till tummarna ska bli bra så jag kan få sitta upp i sadeln igen. Ska försöka lägga upp lite bilder imorgon. :)