365 dagar

Exakt just nu är det ett år sedan jag var i Uppsala, utanför min läkares rum. Nervositeten hade hunnit ikapp mig och jag minns hur pappa sa till mig att ta det lugnt. Jag kunde inte sitta stilla. Varje sekund kändes som en evighet. Varje ljud lät som hördes trodde jag att det var dörren som öppnades.

Inne hos läkaren blev det många frågor och funderingar. Min axel var svår och det var svårt att förstå hur Skåne hade kunnat låta mig ha den ur led så pass länge. 258 dagar är en lång tid.

Jag har läst igenom gamla inlägg och det är lite som att trycka på ett blåmärke för jag minns smärtan när jag lämnade sjukhuset. När vi svängde ut ur rondellen från Uppsala spelades låten IF I were sorry. Jag minns att det var molnigt och jag minns att jag inte ville prata i telefon.

Det är helt otroligt hur mycket som jag faktiskt kommer ihåg. Jag var helt ovetande om vad som väntade mig och jag hade ingen aning om hur positivt mitt liv har påverkats bara för den dagen. Tårarna rann när jag lämnade sjukhuset, av rädsla då läkaren pratade om steloperation. Det fanns ingen i min närhet som var oberörd efter detta besöket. Ingen ville steloperation och jag själv förstod inte riktigt vad det innebar, mer än att ridningen kanske skulle försvinna. Idag ett år senare står jag med axeln i led och utan den 14 mars 2016 vet jag inte var min axel hade varit. Kanske fortfarande ur led?

Gillar

Kommentarer