<3

Idag när jag och mamma var på väg in till stan för att hämta min mobil hände något som berörde mig något otroligt. Precis när mamma körde av motorvägen såg jag en person stå på andra sidan av räcket på bron ovanför motorvägen. Först frågade jag mamma vad personen gjorde där, men sen fattade jag. Hen tänkte hoppa. Jag mer eller mindre slängde mammas mobil på mamma och hon ringde 112, men som tur var hade de redan fått in flera samtal och de var på väg. Det var så otroligt många tankar i mitt huvud. Det var redan personer ute som försökte prata med personen på bron, men det gjorde inte mig lugnare. Tanken på att personen kunde avsluta sitt liv precis då skrämde mig. Jag vågade knappt titta.
Som tur var så kom ambulansen och polisen dit i tid och personen klarade sig.

Jag är fortfarande chockad. Jag känner inte personen. Jag vet inte ens vem det är, men helst av allt skulle jag vilja krama om personen. Ingen borde få känna så. Fy vad hemskt att känna att man inte har något att leva för. Det är otäckt och det är en tanke som skrämmer mig.
Jag vet att man inte ska tänka "tänk om" , men jag kan inte låta bli. Tänk om personen hade hoppat. Hen hade landat mitt på motorvägen och blivit påkörd. De där sekunderna kunde ha varit personens sista i livet och även fler om hen hade hoppat ner på motorvägen.
Jag kan inte ens föreställa mig tanken på att vilja lämna livet. Och jag undrar, vad har den stackars personen råkat ut för? Det är läskigt hur snabbt allt kan ändras, allt kan verkligen ändras på några få sekunder och plötsligt kändes min mobil inte alls viktig.



Gillar