(Jag skrev inlägget igår, alltså den 18:e maj - men jag ville läsa igenom det idag också, innan jag publicerar det. Ni är himla många här inne just nu! Vilket bara är superkul, VÄLKOMNA)

Jag är alldeles överväldigad av alla fina ord, sms, samtal & meddelande från er alla om hur folk höll sina tummar & önskade lycka till. Miljarder tack. Det värmer mer än vad ni tror.

Jag & pappa klev ut ur bilen runt halv elva & utan GPS, kände vi båda igen det där stora huset, med gula tegelstenar. Vi slog oss ner i väntrummet, med munskydd & handsprit. Jag ringde till sjukhuset så fort min tid dunsade in i min inkorg på 1177. Jag sa att jag kände starkt obehag inför besöket & att jag inte kände förtroende för läkaren - med andra ord att jag verkligen var i behov av att ha med mig en anhörig. Jag fick godkännande & igår klev pappa med mig in på mottagningen. Vi slog oss ner mitt emot stolarna som jag, mamma, pappa & en kompis från Göteborg satt på , den där dagen i augusti för snart sex år sedan.

Klockan visade 11.20 & vi hade fortfarande inte blivit inkallade. Min mage ville vända sig ut & in & jag upprepade till pappa flera gånger att jag var äckligt nervös & att jag egentligen inte alls vill göra detta. Pappa svarade med att jag hade ju inget att vara nervös över, det går som det går. Jag har min läkare i Jönköping & min sjukgymnast i Kristianstad - världens bästa stöd. Läkaren i Malmö skulle ju inte göra något , som vi inte har med min sjukgymnast & Jönköping på. Pappa har såklart rätt , men jag trivdes ändå inte alls i väntrummet. Alla minnen spelades om & om i huvudet - alla minnen från hur femtonåriga jag satt inne hos läkaren & önskade inget annat än hjälp. Höstterminen hade precis börjat & jag kunde varken gå i skolan, eller hänga i stallet. Jag låg ju inlagd på CSK. & sen hur vi lämnade besöket, utan att ha blivit något klokare. Där & då var vi omedvetna om att jag hade 258 dygn framför mig , med en axel ur led. Usch.

Vi blev inkallade strax innan halv tolv. De första minuterna av besöket kändes som väntat, men sen kändes det bättre. Jag var otroligt lättad över att pappa satt på en stol bredvid när vi förklarade vad som hänt med axeln, sedan förra gången.

Läkaren lyssnade noga. Han undersökte axeln extremt noga, i alla vinklar & positioner. Besöket tog en hel timme & jag tycker det säger ganska mycket, om hur noga han faktiskt var. Jag ska på MR & CT röntgen, för vi måste veta vilka senor, muskler & hur många lösa benbitar det är i axeln - innan vi bestämmer vilken operation. Det känns bra! Jag & pappa var extremt noga med att vi verkligen inte vill steloperera den iallafall & det tycker jag att han verkade förstå det. Det kändes så iallafall.

Jag har inga positiva tidigare upplevelser från den mottagningen & sånt sitter i, men jag måste vara ärlig med att jag blev positivt överraskad över läkaren & besöket. Jag tror det blir en bra framtid. Jag vet inte riktigt vad vi hoppas på att röntgen ska visa, men jag hoppas på att den visar något bra. Så länge ska jag ta en dag i taget, träna, njuta av livet & så småningom - löser alltihop sig. Saker händer & livet vänder. Ellerhur?

Jag är helt slut i huvudet. Somnade en timme direkt efter läkarbesök & jag vill först landa i allt, innan jag öppnar upp mig för er. Men allt gick faktiskt bra! Ville bara kika in & säga att allt är bra, men vi hörs mer imorgon.

Godmorgon världen. Solen är redan uppe, luften känns redan varm & jag har bara en tunn vårjacka på mig. D har släppt av mig vid bussen & mamma/pappa hämtar mig vid nästa bussstation om cirka 2h. Jag ska träna & sen ska jag & pappa åka tillbaka ner i Skåne. Idag får vi domen. Idag ska vi träffa den där axelspecialisten igen. Idag är det dagen som jag har väntat på i något som känts som en evighet.

Magen svider, huvudet känns tjockt & jag hade otroligt svårt för att somna inatt, vilket resulterade i minus timmar på sovschemat. Jag vill så gärna skriva, men jag vet samtidigt inte vad jag ska skriva. Mina ord är slut. Jag håller bara på att mentalt förbereda mig. Förbereda mig på det värsta, så att allt annat bara blir positivt. Jag är rädd. Livrädd. Jag känner obehag inför personen jag ska träffa & på så vis är jag livrädd för axelns framtid. Hans ord kommer väga tungt & det värsta han kan säga till mig är att axeln måste stelopereras.

Som tur är kommer jag inte gå själv på besöket. Jag vet ärlig talat inte hur jag skulle ha tagit mig igenom det själv. Jag är äckligt nervös ändå, hur hade det då blivit om jag varit där helt själv? Idag är vi två som lyssnar. Vi är två som ser. Vi är två som får lägga oss i. & sen kan vi också komma ihåg vad som sagts & gjort. Det går inte att komma undan med något. & hade jag varit där själv hade jag omöjligt kommit ihåg allt som sagts. Jag tror jag hade fokuserat för mycket på vad läkaren sagt, för att senare komma ihåg det. Journalanteckningen som läkaren skrev för några år sedan, stämmer ju inte alls överens med om vad som sades på besöket. Så jag är rädd för att dagens anteckning inte heller kommer göra det. Usch. Jag sa att jag aldrig någonsin skulle sätta min fot där igen. Aldrig igen. Ändå så kommer jag kliva in på mottagningen om några timmar igen.. Men det är bara för att det är nödvändigt.

Jag måste svälja min stolthet. Kliva in i rummet, le & ge honom en chans för vi behöver honom. Vi gör verkligen det. Men hur ska jag bara kunna se förbi, att han en gång i tiden missade att min axel var ur led & förlängde min sjukdomshistorik med flera år?

Men först så ska jag träna med min underbara sjukgymnast. Vi ska träna igenom axeln & jag lär väl ha en & annan fråga inför läkarbesöket. Jag är så otroligt glad över att ha träning bokad innan läkarbesöket. Väckarklockan ringde tidigt, men det kommer vara så värt det. Det spelar nog ingen roll hur nervös jag än är, hur ont i magen jag än har - allt känns så mycket lättare efter träningen. Det är alltid så. Även om jag kanske tycker axeln är lite jobbig ibland, så fokuserar inte min sjukgymnast på det. Utan fokuset ligger på att den fungerar & det är det viktigaste. Strunt samma om jag inte kan ta tunga vikter med axeln, den där övningen med gummibandet som jag inte kunde göra för några månader sedan - den funkar ju superbra nu!

Nog om dagen & axeln - håll alla tummar & tår för det behöver jag verkligen idag!! Nu KÖR VI!