Godmorgon världen. Solen är redan uppe, luften känns redan varm & jag har bara en tunn vårjacka på mig. D har släppt av mig vid bussen & mamma/pappa hämtar mig vid nästa bussstation om cirka 2h. Jag ska träna & sen ska jag & pappa åka tillbaka ner i Skåne. Idag får vi domen. Idag ska vi träffa den där axelspecialisten igen. Idag är det dagen som jag har väntat på i något som känts som en evighet.

Magen svider, huvudet känns tjockt & jag hade otroligt svårt för att somna inatt, vilket resulterade i minus timmar på sovschemat. Jag vill så gärna skriva, men jag vet samtidigt inte vad jag ska skriva. Mina ord är slut. Jag håller bara på att mentalt förbereda mig. Förbereda mig på det värsta, så att allt annat bara blir positivt. Jag är rädd. Livrädd. Jag känner obehag inför personen jag ska träffa & på så vis är jag livrädd för axelns framtid. Hans ord kommer väga tungt & det värsta han kan säga till mig är att axeln måste stelopereras.

Som tur är kommer jag inte gå själv på besöket. Jag vet ärlig talat inte hur jag skulle ha tagit mig igenom det själv. Jag är äckligt nervös ändå, hur hade det då blivit om jag varit där helt själv? Idag är vi två som lyssnar. Vi är två som ser. Vi är två som får lägga oss i. & sen kan vi också komma ihåg vad som sagts & gjort. Det går inte att komma undan med något. & hade jag varit där själv hade jag omöjligt kommit ihåg allt som sagts. Jag tror jag hade fokuserat för mycket på vad läkaren sagt, för att senare komma ihåg det. Journalanteckningen som läkaren skrev för några år sedan, stämmer ju inte alls överens med om vad som sades på besöket. Så jag är rädd för att dagens anteckning inte heller kommer göra det. Usch. Jag sa att jag aldrig någonsin skulle sätta min fot där igen. Aldrig igen. Ändå så kommer jag kliva in på mottagningen om några timmar igen.. Men det är bara för att det är nödvändigt.

Jag måste svälja min stolthet. Kliva in i rummet, le & ge honom en chans för vi behöver honom. Vi gör verkligen det. Men hur ska jag bara kunna se förbi, att han en gång i tiden missade att min axel var ur led & förlängde min sjukdomshistorik med flera år?

Men först så ska jag träna med min underbara sjukgymnast. Vi ska träna igenom axeln & jag lär väl ha en & annan fråga inför läkarbesöket. Jag är så otroligt glad över att ha träning bokad innan läkarbesöket. Väckarklockan ringde tidigt, men det kommer vara så värt det. Det spelar nog ingen roll hur nervös jag än är, hur ont i magen jag än har - allt känns så mycket lättare efter träningen. Det är alltid så. Även om jag kanske tycker axeln är lite jobbig ibland, så fokuserar inte min sjukgymnast på det. Utan fokuset ligger på att den fungerar & det är det viktigaste. Strunt samma om jag inte kan ta tunga vikter med axeln, den där övningen med gummibandet som jag inte kunde göra för några månader sedan - den funkar ju superbra nu!

Nog om dagen & axeln - håll alla tummar & tår för det behöver jag verkligen idag!! Nu KÖR VI!

Vet ni vad? Idag mår jag inte prima ballerina och så är det ibland! Jag kommer lägga all energi på plugget idag och checkar därmed inte in här ikväll. Vi hörs mer imorgon. Ha en fin lillördag.

Jag hade planerat att gå upp i lugn och ro tidigt imorse, göra te och plugga - men så blev det inte alls. Jag kunde inte somna igårkväll och somnade på tok för sent, för att ställa en så tidig klocka idag. Istället sov jag någon extra timme, innan jag begav mig mot sjukgymnastiken.

Dagens träning gick bra. Jag kände mig lycklig och taggad hela vägen dit och jag lämnade gymmet med ett lika stort leende som när jag anlände. Jag kan inte sluta påpeka hur bra sjukgymnastiken känns just nu och jag kan inte heller sluta påpeka hur fantastisk min sjukgymnast är. Axeln smäller, den knakar, det knastrar i den och den ligger gärna ur led så fort min sjukgymnast släpper den - men det känns inte som det är det viktigaste just nu. Mitt fokus kretsar runt att axeln faktiskt svarar oss, även om det handlar om ministeg så känns varje litet framsteg fantastiskt. Det enda som känns jobbigt med att träningen går bättre, är att det byggs upp ett litet hopp i mig varje gång om att vi kanske ändå kan träna upp den och slippa operation. Fast jag innerst inne vet om att den är alldeles för sönder för att inte opereras, men det har ju skett mirakel tidigare - ellerhur? Och oavsett framtiden, så ger träningen mig extremt mycket. Både fysiskt och psykiskt. Jag stormtrivs på gymmet, med hela atmosfären som råder där inne och såklart med min sjukgymnast. Det finns inget i hela världen som skulle kunna få mig till att vilja sluta träna. Vi kommer kämpa på och om två veckor ringer Jönköping mig igen, då spikar vi framtiden.

Efter träningen åkte jag hem till familjens hus en stund. Jag satte mig utomhus, drack bubbelvatten och en kopp kaffe med mjölk och så svarade jag på mejl. Nu är jag hemma igen. Jag ska snart hoppa in i duschen, innan D också kommer hem. Han kommer hem tidigare idag, för vi ska iväg på äventyr ikväll! SÅ otroligt skönt med en paus från plugg-berget. Jag kommer nog inte skriva något mer här ikväll, för när vi har kommit hem från utflykten måste vi ta ett beslut och snacka ihop oss.