"Vi kämpar tillsammans"

Vi var framme på Sophiahemmet någon gång mellan halv tio och tio. Tiden i väntrummet var lite halv dryg för vi blev inte inkallad förrän halv tolv.

Pappa följde med och satte sig på en stol bredvid min säng. Jag fick dropp av sjuksköterskorna, narkosläkaren kom och pratade och gick igenom de vanliga frågorna och sen tittade någon annan sjuksköterska så att jag inte har något sår/finne eller liknande på benet. Och slutligen fick vi träffa och snacka lite med min läkare.

Jag var tveksam på om jag ville ha med pappa eller inte under sövningen. Det finns ju en regel att efter 18 år ska inte föräldrarna vara med, men jag fick ha med pappa eftersom jag nyligen fyllde 18. Fast jag kände att om jag inte släpper taget nu - när gör jag det då? Så med blandade känslor vinkade jag hejdå till pappa och när de körde in mig i sövningssalen ångrade jag mig extremt. Fast det funkade. Personalen var drömsnälla och allt kändes ändå ganska bra.

Sjuksköterskorna började spänna fast knät för att tvätta det, men knät började hoppa så tillslut bestämde vi att jag skulle sövas först och sen tvättade de knät när jag var sövd.

Jag minns att jag frös när jag vaknade och att jag försökte titta på knät. Sjuksköterskan trodde jag försökte sparka av täcket och förstod nog inte mig riktigt när jag sa att jag bara ville kolla på knät. Så fort jag var själv lyfte jag på täcket igen och möttes av bandage och inget skydd. Jag blev så otroligt ledsen inombords för då förstod jag att mitt knä inte var fixat.

Pappa kom in på uppvaket ungefär fem/tio minuter efter jag vaknat. Jag minns att jag hade ont. Väldigt ont, men jag visste inte var. Jag mumlade någonting om vänsteraxel? I vilket fall som helst fick jag en glutenfri macka och varm choklad, innan jag fick ett par kryckor. Jag förstod inte alls varför jag skulle ha kryckor om knät ändå var de samma, men det var nog tur. Benet var ostabilt på grund av bedövningen.

Jag bytte om, blödde igenom efter droppet och fick nya plåster. Sen satt vi i väntrummet och väntade. Jag skrev lite med kompisar och snackade med mamma och Emilia. Min läkare kom runt halv fem och berättade om allt.

De hade filmat hela operationen och andra läkare hade tittat på filmen i rummet bredvid samtidigt (om jag fattade rätt). Främre korsband var perfekt, något sämre med de bakre. Om man drog knät framåt och bakåt var det inget större att uppmärksamma, men när han satte ner benet eller sträckte på knät så hoppade knät. Ni som inte följt bloggen ett tag förstår kanske inte riktigt, men jag är så otroligt glad för att knät hoppar när jag är sövd också. SÅ läkarna kunde se det! Och eftersom hela kroppen och alla muskler sover i narkos så är det bevis på att det inte är musklerna som drar knät ur led och för mig känns det lättare att acceptera att knät opereras då. Svårt och förklara och säkert minst lika svårt att förstå ;)

Min läkare ska snacka ihop sig med ännu flera och i början på nästa vecka ringer de mig. Det blir en operation till där de stramar åt ledbanden osv. Ungefär likadant som i axeln! Han kan inte lova att knät kommer vara bra för alltid och att operationen kommer lyckas, men det är värt ett försök. Operationen håller kanske bara i ett eller två år, men det är värt ett försök ändå. Om knät blir i närheten av så bra som mina axlar kommer jag vara lyckligast på denna jord. Och jag tror , bara knät slutar hoppa ur led lite så kommer vi kunna träna upp det och hjälpa till på vägen.


Det känns tråkigt och drygt att ha en stor operation framför mig och jobbigast är att det är ett ben. Jag vill springa, gå , träna. You name it. Jag är ju verkligen ingen stilla sittande person. Blir ju rastlös av en film! Men, det går inte att ha det såhär eller. Jag kommer ge allt jag har. Och precis som min läkare sa "Vi kämpar tillsammans"

Gillar

Kommentarer

Liknande inlägg