Världens lyckligaste

När Emilia körde på andra motorvägen sa jag till henne att jag mådde så fruktansvärt illa & det blev bara värre desto närmare vi kom. Vi hade musik på i bilen, hon pushade på & fastän stämningen var på topp kändes det som att magen ville vända sig ut&in.

Från bilen in till gymmet ringde jag D, inte för att jag egentligen hade något att säga men bara för att säga något. & väl inne på gymmet kom en fin kollega fram & satte sig bredvid mig i soffan & snackade & det betydde extremt mycket just igår. Tillslut gav jag mig ut för att köra igenom benträningen. Jag vet inte hur många gånger jag tittade på klockan, jag ville bara att klockan skulle slå hel.

& lagom tills den sista omgången i benpressen klev min sjukgymnast in i gymmet.

Vi körde inte axelträningen ute i gymmet. Vi båda vet hur obehagligt jag brukar tycka det är de första gångerna. Konstigt nog kändes det ändå mer än okej. Jag var lite nojig när det gjorde ont i den & vissa övningar kändes mer okej än andra, men det gick otroligt bra. Musklerna har nog aldrig någonsin svarat såhär bra efter tidigare operationer. Jag känner mig starkare än väntat. Såklart betydligt svagare än innan operationen för vi börjar ju om på 0, men musklerna fungerar & det är en fantastisk början.

Skulderbladet skjuter dock framåt & så fort jag ska spänna musklerna åker alltihop upp & fram (inte ur led !!!) men det blir förhoppningsvis bättre efter hand som vi kommer igång med träningen. Fram tills att jag själv kan dra bak skulderbladet kommer jag ha axelskyddet på. Mig gör det absolut ingenting. Jag känner mig inte alls redo för att släppa axelskyddet. I skrivande stund ligger jag i soffan & har varit utan det i cirka tio minuter. Armen ligger bredvid. För mig är det ett stort steg. Tanken är att jag ska träna igenom gårdagens program, men just nu är jag lite feg för det. Men jag ska göra det en gång idag, det ska jag! Det är ingen avancerad träning & inte heller någon direkt rörelseträning, utan mest ”hitta musklerna” träning.

& idag är huvudet fullt med tankar, funderingar, drömmar & mål.

Jag vet att jag har en bit kvar. Jag har år av träning framför mig. Men just nu längtar jag efter jobbet, jag vill cykla, träna agility med Nala, simma i havet med D, åka karuseller, skriva ett prov tills det bränner av mjölksyra i armen - bara för att jag kan. Men det är som sagt en bit kvar. & allt ska svara rätt & bra innan jag vågar ropa yes högt. För bara för att allt svarade bra igår är jag inte helt opåverkad idag. Idag ligger jag hemma med ett högt skulderblad, huvudvärk, en krampande bröstmuskel & en arm som gör himla ont. Förmodligen en kombination med träningsvärk & smärta. Det är första gången sedan operationen & första gången som vi tränat med axeln i led på nästan ett&ett halvt år.

Oavsett så känner jag mig som världens lyckligaste idag. Jag har varit helt i led för första gången sedan hösten 2020. Musklerna fungerar & trots att axelskyddet åker av är allt i led. Alldeles overkligt & magiskt.

Denna bilden är från förra året, dagen efter jag fick ta av skyddet tror jag. Idag känns det som att jag långt ifrån att våga ta på mig tröjor, men det är mitt nästa mål.

Gillar