Världens finaste axel

Jag vet knappt var jag ska börja. Axeln? Den är som en bra bok utan slut. Det händer saker. Hela tiden. Ibland mindre bra saker & ibland överraskar den.

I de senaste blogginlägget om axeln skrev jag att jag skulle göra en armhävning. Det gick bra, men just nu fortsätter jag inte med armhävningar. Det finns andra övningar som går mycket bättre & som jag faktiskt tycker är roligare. Jag har gjort armhävningar på knä & mot väggarna, så inte "vanliga". Riktigt så stark är jag inte än!

Iallafall, axeln började dö i maj. Den bara la av. Från ingenstans. Första gången var en måndagskväll. Den 18 maj, runt 20.30. Jag & pappa åkte in till akuten där han blev avvisad i dörren. Mina tårar rann oavbrutet & jag kände mig som ett litet barn igen. Efter fyra timmars väntan reste jag mig tillslut upp. Pappa väntade ute i bilen & sen försökte vi själva få liv i axeln - utan resultat. Dagen efter hämtade Sandra upp mig & sen åkte vi till vårdcentralen. Läkaren där rådde mig att kontakta Jönköping igen & tillslut åkte vi upp.

Axeln vaknade inte förräns jag fick träffa min sjukgymnast som fantastiskt nog fick liv i den. Sedan dess har den dött tre gånger till, men nu var det en månad sen senaste gången.

Vi har tränat på axeln under tiden. Den utvecklas hela tiden, men ibland kan den vara lite trött. Ibland lite irriterad & ibland överraskar den. Jag längtar tills vi kan köra roddmaskinen.

Tack vare en fantastisk sjukgymnast kan jag idag skriva att axeln har varit på plats i snart ett halvår. Vi har tränat två pass i veckan & jag lämnar varje träning med ett leende & en energi som man kan se på flera meters avstånd.

Just nu lever jag helt enkelt mitt drömliv. En vardag som jag inte ens kunde föreställa mig för några år sedan.

Gillar

Kommentarer