Tack för ni finns kvar

Nu har axeln passerat en gräns när jag tycker det är olidligt. Skolan måste vänta & då har det gått för långt. Det är 13 dagar kvar till operationen. 13 dagar. Nästan två veckor! Min gräns är som sagt passerad. Jag är trött & ber om att få bli nedsvöd & bli väckt en timme innan operationen. En timme innan, så jag får dra rätt axeln en sista gång. Men även jag förstår att det inte funkar så. Igår torkade jag tårarna & jag är mer förbannad än ledsen idag.
Ingen. Verkligen ingen kan hjälpa mig. Min sjukgymnast har gjort allt hon kan. Fixat remiss till ortopedtekniska där de har gjort sitt bästa & tar emot trots fullt. Likaså sjuksköterskorna inne på ortopedmottagningen idag som tryckte in mig på ett läkarbesök. & läkaren som jag träffade var riktigt bra. Kändes trygg & väldigt kunnig. & han var noga med att jag var i trygga händer hos den läkaren som ska operera mig. På tal om honom så har vi haft kontakt med honom också, men han är bortrest & inte tillgänglig på sjukhuset förrän dagen innan operationen. Men han ger så mycket tips han kan så länge.

Även om alla försöker så blir axeln inte bättre & inte smärtan heller.
Det är fredag, men jag har ingen helg framför mig. Min axel ger mig 0 ledighet. Igår somnade jag 00 & vaknade 06, där emellan drog jag rätt axeln sju gånger. Under eftermiddagen somnade jag en timme på en madrass hos farmor, men sen gjorde det ont igen.

Jag ligger minus på alla schema som finns just nu. Träningen, skolan & sömnen - allt blir lidande & minst jag.
Åhh. Förlåt älskade bloggläsare, men jag är trött. Riktigt trött. Jag önskar av hela mitt hjärta att vakna imorgonbitti & inse att detta är en dröm, eller att det är själva operationsdagen. Jag vill till skolan. Jag vill spola tillbaka tiden några veckor. När jag stressade iväg till bussen & försökte memorera alla tyska glosor inför de jobbiga provet. Men om man tittar tillbaka på bloggen, så vet vi alla att allt kommer bli bättre. Även jag vet det.

Gillar

Kommentarer