Snapping Hip

För ett år och några timmar sedan stod jag inne på toaletten som tillhörde mitt rum på sjukhuset.Jag kämpade för att försöka få till en selfie utan att höften hoppade. En hel kroppsbild utan en höft som hoppade och jag lyckades tillslut, höften är helt fel men det syns inte jättemycket på bilden.
Min höft hoppade första gången i New York. Jag och familjen gick runt i New York och helt plötsligt hoppade höften ut. Jag stannade, sa att jag bara skulle knyta skorna när jag egentligen puttade på min höft. Eftersom höften kom på plats och ingen märkte något lät jag det vara tyst. Ingen behövde veta. Fram tills en fredagskväll i början av November 2014. Det gjorde jätteont och höften hade börjat flytta på sig väldigt ofta. Jag berättade för mamma och pappa. Därefter gick allt snabbt. Jag fick en tid till ortopedmottagningen veckan efter. Två läkare tittade på höften och efter ett tag konstaterade dem att ledkulan satt bra, men att något annat hoppade. Jag fick en kortisonspruta i höften och att jag skulle prova med sjukgymnastik för om det var Snapping hip så kunde sjukgymnastiken göra det bättre och i bästa fall skulle det försvinna. Men det blev mycket värre. När det var som värst kunde jag varken sitta eller stå stilla. Jag stod upp och åt alla måltider och det var en mardröm att sova. När det var så dåligt såg och träningen bara gjorde allt sämre så ringde mamma och pappa till läkarna. Vi behövde hjälp! Den 3 december fick vi ett telefonsamtal från min läkare där hon gav oss en operationstid den 12 december. Jag har träffat flera läkare och människor som hjälpt mig med höfterna. Både positiva och några människor som har skrämt mig. Den första sjukgymnasten som jag träffade klöktes varje gång min höft flyttade sig. Hen vågade knappt röra den och var helt säker på att hela ledkulan skulle hoppa och då ville inte hen se det.. Helt sjukt. Men min läkare har varit bra! Det sista hon sa till mig innan jag sövdes var något i stilen " jag vet inte vad det är,men jag kommer fixa det" och det gjorde hon också. Idag har det gått ett år sedan första operationen och jag ångrar inte någon av operationer. I början tyckte jag mina ärr var jättejobbiga, men idag stör jag mig inte ens på dem. En del dagar knakar höfterna jättemycket, men det stör knappt mig. Snapping hip är ganska vanligt, men det som gjorde alla så osäkra var att det såg ut som hela höften hoppade. 

Gillar

Kommentarer