Skriver av mig lite grann

Hejhej! Muntliga engelska NP är äntligen avklarat & nu har jag en paus innan nästa lektion. Övriga har en skrivuppgift som jag inte har just nu & jag hade tänkt göra NP skrivuppgift så länge, men det får visst vänta lite!

Igår gick jag till skolan utan axelskydd. Jag hade bara två lektioner & axeln behövde vila kände jag. Men vid 11 flög axeln till något fruktansvärt. Skulderbladet sköt på axeln. Jag gick in på toaletten & bytte om, ny tröja & så på med skyddet. Än en gång håller axeln sig på plats om man trycker hårt på en viss muskel.
Iallafall så lugnade axeln sig lite sen. Jag stannade kvar i skolan & sen shoppade jag med farmor. Vi hittade två ringar som jag trivdes utmärkt med. Jag älskar att ha ringar & armband nu. Och nu vågar jag köpa det för det finns inga operationer eller gips i framtiden.

Vi hade ett långt samtal om axeln vid middagen igår. Axeln hoppade några gånger & jag försöker få rätt den med skulderbladet, men det går INTE. Axeln går att dra bak med skulderbladet , men jag får ingen kontakt med ledkulan. Jag försöker, försöker & försöker varje gång , men det går verkligen inte. Och när jag drar bak skulderbladet för mycket utan att ledkulan hänger med är det som att det blixtrar i hela axeln & automatiskt slutar jag dra ihop skulderbladet då.

Jag har kanske inte världens bästa axeln som jag önskade. Livet är kanske inte exakt som planerat. Men det blev som det blev & jag skulle ändå vilja säga att det blev bra. Jag trivs. Jag är glad. Jag känner mig lycklig. Ingen dag känns som någon mardröm längre & självklart är jag också dödstrött när väckarklockan ringer, men det känns mer lockande att gå upp än att ligga kvar. Jag har något att kämpa för nu. Eller ja, mycket att kämpa för.

Alla som frågar hur jag mår får alltid svaret bra. För jag mår verkligen bra. Och när folk ifrågasätter hur jag kan säga så med en axel halvt ur led så försöker jag ibland förklara. Jag kommer inte lägga mig under kniven igen. Inte just nu. Jag vill inte börja om igen & jag tror knappt på att någon faktiskt kan fixa min axel. Att låta någon sätta kniven i axeln än en gång hade inte gjort mig något positivt just nu. Att behöva kämpa för att bara kunna resa sig, att behöva vara hemma när alla andra är i skolan - inget som lockar.
Samtidigt så finns det stunder när jag blir frustrerad. Påväg hem i måndags var det några frustrerande minuter. Där & då kände jag att jag bara vill ha axeln fixad! Men hur?

Min läkare säger träning, vilket jag också vill & egentligen tror jag också på det. Men träningen är provocerande. Varenda rörelse med axeln så hoppar den. Jag vet inte hur träningen ska kunna bidra till att axeln blir hel igen när den bara tar sönder den. Hmm... detta är svårt.

Flummigt inlägg. För att summera alltihop - så ja, jag har en axel som hoppar flera gånger i timmen, men det hindrar inte mig från att leva. Vissa personer i min omgivning vet inte ens om att den har hoppat. & så vill jag ha det. Axeln är inget problem för mig & då behöver den inte bli något problem för någon annan heller.

Gillar

Kommentarer