Rädd för att förlora.

Jag slängde mig på sängen & tog emot med vänsteraxeln, utan att tänka mig för. Det small till & sen var det inget mer med det. Jag somnade & när jag vaknade imorse kändes allt som vanligt, eller ja nästan. Efter frullen borstade jag mina tänder som vanligt & då small det till igen. Och så högg det lite i axeln, men den "huggande" smärtan kommer & går ibland, så jag la inte ner särskilt stor uppmärksamhet på det. Knöt om skorna & stängde igen ytterdörren & sen åkte jag till skolan.
Först ut var ett uppföljningsmöte. Axeln gjorde ont & tog mycket av min fokus. Det första jag sa på mötet var att axeln inte kändes helt hundra & att det kändes som att den höll på att flytta på sig. Jag kände att jag ville vara ärlig & att dem skulle veta varför om jag nu inte var lika engagerad & fokuserad som vanligt.

Men mötet gick. & axeln var på plats. Jag jobbade vidare hos specialpedagogen medans jag väntade på att klassens lektion skulle sluta. Axeln kändes lite bättre & jag kände mig tryggare. Jag sträckte mig efter en pennvässare , men sen var det kört. Min älskade älskade älskade axeln flyttade på sig. Jag satt kvar & kände på den en stund, händer detta verkligen? Och ja, med pekfingret bakom axeln & tummen precis vid axelskyddet kände jag hur jag drog rätt den som tidigare. Den bekanta känslan fick mig att gå sönder lite inuti. Jag ringde pappa & sen ringde jag sjukgymnastiken utan resultat. Jag ringde vidare till sjukgymnasten i Jönköping som direkt hjälpte mig & som i sin tur fick tag på sjukgymnastiken här inne i staden. Axelskydd & smärtstillande & tejpning var tipsen.

Jag gick in igen, försökte läsa vidare på engelska texten, men det var helt lönlöst. Jag var i en helt annan värld & axeln bultade. Så fort jag lutade mig det minsta framåt gled den till. Inte ur led, utan den bara flyttade på sig lite. Jag tog mig hem från skolan & tog på axelskyddet som bestämt. Axeln fick frispel av axelskyddet . Den hoppade ytterligare en gång & denna gången såg pappa också det. Den muskeln som var hyperaktiv innan operationen är hel spänn nu också. Iallafall så tog vi av axelskyddet igen & nu halvligger jag i soffan. Axeln är på plats, men jag är rädd. Jag har pratat med Jönköping igen & förhoppningsvis ringer sjukgymnastiken här hemma i staden mig snart så axeln kan tejpas & sluta bråka med mig.


Påväg hem från skolan kände jag mig som en sten. Jag kunde varken gråta eller le. Just där & då ville jag bara bli nedsövd & få axeln bra igen så jag kan leva på mitt liv igen. Samtidigt så vet jag att det funkar inte så. Processen efter operationen är en mardröm, det är ju inte så att man vaknar helt återställd & kan återgå till skolan & kompisarna på 10 minuter. Just nu är jag ledsen över axeln. Inte så att jag gråter, men inombords. Och sen är jag frustrerad. Jag lever ett drömliv just nu, verkligen ett drömliv & jag vill inte att axeln ska ta det från mig en gång till.

Gillar

Kommentarer