Provocerad axel.

Hej igen. Gårdagen var en väldigt jobbig dag och det fanns ingen energi till att blogga..


Uppe i Jönköping fick vi träffa en sjukgymnast, min sjukgymnast och någon som skulle fixa axelskyddet. Axeln låg naturligtvis fel, vilket gjorde det svårare att mäta skyddet. För att skyddet ska bli så bra som möjligt behövde axeln ligga på plats och helt stilla, vilket min axel inte är van vid. Axeln kan ju inte ligga rätt om ingen håller i den. Och genom att dra rätt axeln blev den provocerad och extremt irriterad.

Framför oss hade vi cirka en och en halv timmes försökande med att få axeln på plats och mäta ut skyddet. Sjukgymnasterna, pappa och han som mätte ut skyddet turades om att försöka hitta bra lägen för axeln, men den hoppade och hoppade. Jag försökte kämpa vidare och drog rätt den, men tillslut var det något som gick fel. Axeln var väldigt irriterad och den började flytta på sig annorlunda. Mina ben vek sig av smärta och smärtan påminde mig om den 1 maj 2015 när tummarna bråkade. Tårarna bara rann och det gjorde fruktansvärt ont. Jag fick något smärtstillande, handen blev iskall och musklerna krampade vilket gjorde det svårt att få rätt axeln. Tillslut fick jag ligga på något genomskinligt glasbord, medans han försökte mäta. Jag försökte bita ihop mellan smärtorna och runt 12 hade han iallafall fått en någorlunda utmätning.

Jag var helt slut efter besöket. Det var nog inte menat att all tid skulle gå åt att mäta axeln , men nu blev det så. Påväg till bilen snurrade världen och jag mådde fruktansvärt illa. Jag fäste blicken långt fram och det var inte många ord jag sa på hemresan. Axeln var svullen och fortfarande väldigt irriterad.
Jag somnade nästan direkt när vi kom hem. Axeln fortsatte att bråka på kvällen, men smärtattackerna kom inte alls lika ofta och inte lika "grova" heller.

Jag kände mig nyopererad hela gårkvällen och idag känner jag mig bara väldigt trött. Det värsta med gårdagen var att jag blev rädd för axeln. På kvällen innan jag gick och la mig sa jag till mamma och pappa att jag ville vara hos någon släkting, eller följa med dem till jobbet. Mamma och pappa var noga med att jag inte får vara rädd för min kropp. Det har varit min styrka ända sedan 2010, att jag inte är rädd för den. Och det fick mig att tänka till. Jag är inte rädd för min kropp. Absolut inte. Nu vet jag vilken smärta som jag kan vänta mig och då är det bara att försöka förtränga bort den. Jag har inte fått någon sån attack sedan igår, så jag tror det är slut med dem. Smärtan i axeln är värre än i söndags, men det är inte konstigt. Det var en jobbig gårdag. Nu ska jag ge axeln energi och snart är vi helt på banan igen.

Gillar

Kommentarer

Liknande inlägg