Pågång

Jag har precis avslutat första träningspasset här hemma på nästan en & en halv vecka. Förra veckan var det ju förkylning, feber & sen hoppade ju axeln i torsdags vilket resulterade i vila osv. Jag körde löpbandet & konstigt nog hade jag inte tappat något alls där. Det vanliga tempot & samma motstånd som vanligt i 30 minuter & då kände jag att jag lätt hade kunnat öka mer. Axeln flyttade på sig under de första minuterna. Jag stannade löpbandet & först tänkte jag bara trycka till den, men precis som läkaren sa så ska jag försöka få rätt den med hjälp av skulderbladen. Jag drog ihop skulderbladen & försökte hitta rätt & sen med ett litet tryck från handen så kom den på plats igen. Den resterande träningen gick bra. Benpressen kändes lite trögare än vanligt , men det gick superbra!

Jag tycker det är svårt att hitta en balans för axeln just nu. Och att få omgivningen till att förstå är ännu svårare.
Min axel är känsligare just nu & den flyttar på sig flera gånger om dagen. Det kommer ta tid för den att dra ihop sig igen för varje gång den hoppar så töjs det. Jag kommer satsa stenhårt på träningen. Det ska gå att räkna på två händer hur många gånger jag har tränat axeln per vecka. Och om axeln hoppar i träningen, så kommer jag fortsätta. Inte om den hoppar upprepade gånger under samma övning, men om den hoppar en/två gånger i början på övningen så kommer jag fortsätta. Musklerna behövs & eftersom det är i rörelse som axeln vill flytta på sig så kommer träningen vara provocerande för den. Samtidigt så är träning det enda som kan rädda axeln på långsiktigt.

Jag har bestämt mig. Jag kommer inte räkna hur många gånger den hoppar. Jag kommer inte stanna upp & tänka efter varje gång. Jag kommer dra rätt den med hjälp av skulderbladen & om inte det går får jag ta hjälp av handen. Jag kommer gå i skolan. Oavsett axelns tillstånd. Jag kan använda armen. Axeln hoppar & då drar jag rätt den. Jag kommer leva på mitt liv precis som vanligt. Och trots att axeln är sämre än vad den var för en vecka sedan så är jag inte ledsen. Det är inget att vara ledsen för. Mitt liv rullar på ändå. Jag skrattar med kompisarna. Jag är inte fast i huset, utan jag gör precis vad jag vill & vad jag känner för. Jag kan fortsätta träna. Och det viktigaste av allt - jag behöver inte ge upp något. Med andra ord så känns det ändå bra. Jag känner mig glad. Hoppfull. Och motivationen till träning är större än någonsin. Nu kör vi!

Gillar

Kommentarer