Operationsberättelsen & dags att röra axeln

Klockan ringde cirka tre timmar efter att jag hade somnat & tre timmar därefter klev jag & pappa in på ortopedavdelningen i Jönköping. Vi möttes av trevliga sjuksköterskor som visade mig till rummet & körde igång med prover direkt. Jag satte mig i sjukhussängen, luktade på mitt hår som bara stank operationsmedel, pratade med pappa, försökte skriva ihop ett sms till familjen - som inte hann skickas iväg innan det knackade på dörren & det var dags för mig att åka ner. Pappa drog rätt axeln en sista gång & jag kände mig lugn när vi vinkade hejdå.

Jag låg utanför operationssalen i över en timme & väntade. Personalen som tog emot mig & skrev in mig var också helt fantastiska. Hon frågade bland annat hur det gick med hästarna & vissa som passerade min säng stannade till & frågade om det var jag som skulle få en akillessena i axeln. Strax efter åtta kände jag att hjärtat började slå & jag tyckte inte alls det kändes så bra längre. Just då öppnades dörren & min läkare klev in. Han frågade om jag var taggad & sa att ”nu kör vi”. & ja, det gjorde vi.

Två från operationsteamet körde in mig i rummet & trots över 30 operationer har jag aldrig sett så många i ett operationsrum. De satte igång direkt & de två som hämtade mig hade fullt fokus på mig som fortfarande vaken. De visste att jag hade gjort detta flera gånger innan & jag berättade att jag av någon konstig anledning fått panik de senaste sövningarna , men att jag ville att de bara ska fortsätta om jag fick panik. Tillslut drog jag rätt axeln en sista gång & de började spruta in medlet. Tårarna började rinna, men de uppmärksammade det snabbare än vad jag själv gjorde & frågade mig istället ”Vad är det jobbigaste?” Jag svarade att jag tappar kontrollen & som svar fick jag av en i personalen då tar vi över den nu.



Jag vaknade framåt eftermiddagen , hög på smärtstillande men förvånansvärt pigg. Jag ville upp till avdelningen direkt, men som vanligt får man ju inte åka upp direkt. Jag bad om vatten efter vatten & tillslut sa jag att jag verkligen var tvungen att gå på toaletten & därefter fick jag åka upp till avdelningen. Pappa kom upp direkt & var med till kvällen. Han höll med om att jag var ovanligt pigg. Kanske för att kroppen fått vila ett helt år från sövning & operation? Längsta vilan sedan 2010.

Vid fyra började mitt öga hänga & sen blev vänstersida av ansiktet avdomnat. Blokaden hade gått fel, den skulle gå ner i axeln men hade istället spridit sig uppåt. Jag såg lite annorlunda ut, men efter att narkosläkaren kom förbi på kvällen bestämdes det att vi skulle ta ut den. Jag skulle vara beredd på högre smärta, men det var jag. Hellre ondare i axeln & två ögon. Så natten blev något jobbigare & de låga blodtrycket som vi redan kämpade med verkade inte bli bättre av allt smärtstillande, men mitt öga & ansikte kom tillbaka.

Dagen efter var det dags att sträcka på armbågen tillsammans med sjukgymnasten. Jag höll på att svimma flera gånger när jag skulle gå på toaletten & likaså när vi knäppte upp skyddet. Jag var liiiivrädd, men allt gick givetvis jättebra. Sjukgymnasten kändes lugn & trygg & jag var på ett tryggt ställe.

Pappa skämde bort mig med en massa godis, tidningar & iskallt bubbelvatten. Av någon anledning vill jag bara dricka bubbelvatten efter operationerna. Inte vanligt haha. Skumt!

På förmiddagen kikade min sjukgymnast i Jönköping förbi. Jag blev otroligt glad, så länge sedan jag träffade henne. Hon tittade förbi & sa hej, träningen gjorde jag ju med sjukgymnasten på avdelningen.

Framåt kvällen kom läkaren förbi. Både jag & pappa var himla nyfikna. Operationen hade gått bra, men axeln var verkligen sönder inuti. Idioten som hoppade in i mig hade lyckats smälla av senan som min läkare satte fast vid förra operationen. & ledkulan hade flyttat sig på alla möjliga håll så fort jag väl hade somnat. Men nu sitter den fast som bly & min läkare beordrade mig att inte bli påhoppad av fler artonåringar.

På kvällen åkte pappa hemåt till Skåne igen & när jag vaknade på torsdagen var D redan i bilen påväg upp för att hämta mig.

& idag har det plötsligt gått sex veckor sedan operationsdagen & vi ska röra armen för första gången sedan operationen - jag & min sjukgymnast. Jag är konstigt nog ändå lite nervös? Samtidigt som jag känner att det får gå som det går? Jag har gjort ALLT jag kan. Sjukvården har gjort ALLT de kan. Och oavsett om operationen håller eller inte så kommer jag förevigt vara tacksam för min läkare som hittat denna operation & som låtit mig få testa den för första gången i Sverige & min sjukgymnast som lägger ner timme efter timme, min tryggaste punkt någonsin när det kommer till min axel. Varken hon eller min läkare ger sig & det kommer jag vara förevigt tacksam över. Nuuuuu köööör viiiiii!!!

Gillar