On the road

Det är tisdag. Tisdag den 30 mars. I mindre än en vecka har jag haft nedräkning till just denna tisdagen och sedan några veckor tillbaka har jag önskat att denna dagen skulle komma tidigare.

Det är otroligt många känslor, blandade känslor. Ena delen av mig vill bara skrika YES! ÄNTLIGEN. , medans den andra delen av mig mer vill nypa mig i armen, hoppas på att alltihop är en dum dröm och sen leva vidare. Jag känner mig trött i kroppen. Eller mer trött i huvudet egentligen. Jag och min sjukgymnast har kämpat på extremt mycket med denna älskade arm. Familjen också. De har hjälpt mig med träningen här hemma. D inkluderas såklart i benämningen familjen. Vi har tränat axeln på kvällarna och han har skämt bort mig med att hålla den i led ibland när vi har tittat på film. Lyxlyx.

I höstas gjorde vi en överenskommelse med läkaren. Jag vägrade steloperation och läkaren visste inget annat alternativ. Ledkapseln är förstörd, ledhuvudet buckligt och ett muskelfäste har gått av - på grund av traumat. Vi bestämde oss för att ändå ge träningen en chans, om min sjukgymnast var villig och om jag var villig. Läkaren har enormt förtroende för sjukgymnasten, men läkaren menade på att vi kan ge det ett halvår, men om jag inte orkar mer så måste vi ta operationen. Samt att om axeln blir värre, så kan jag inte förvänta mig hjälp om jag tackar nej till det de erbjuder. Vilket jag har full förståelse för! MEN jag vill verkligen inte lägga mig under kniven igen. Verkligen inte.

Men kanske är vi där nu. Nu har vi kämpat i mer än ett halvår och de senaste månaderna har axeln bara blivit värre. Det har blivit bakslag och även om det har blivit framsteg också, så har axeln börjat svara oss sämre och bete sig konstigare. Den hoppar mer och mer fel och det smäller ruggigt mycket i den. Härom veckan var vi hos några kompisar och plötsligt var det en av kompisarna som utbrast är det din axel som smäller?!! SÅ mycket smäller den.

Det som gör mest ont i mig är fortfarande journalanteckningen i kombination med läkarens ord, där det står att armen har blivit utsatt för trauma. Fy f*n. Det värsta är att personen inte ens har kunnat höra av sig. Två artonåriga killar som tyckte det var passande att reta och misshandla varandra på en fest, en fredag i oktober och så blir det jag som får hamna under operationskniven. Jag som inte ens var inblandad. Läkaren har dragit jämförelser med om det hade varit ex. D eller min bästa kompis som stått där jag stod. Deras axlar hade förmodligen också förstörts, men då hade man kunnat akutoperera direkt. Min axel har för många ärr i sig för att bara operera. Förstår ni vilken fruktansvärd smäll det var då?

Hur det än blir, så hoppas jag med hela mitt hjärta att vi kommer överens till något bra idag. Jag vet inte ens själv definitionen av bra. Eller kanske. Jag har en liten aning om vad jag vill iallafall - sen om jag och läkaren vill samma sak, det återstår och se.

Nu har vi precis kommit fram och det är dags att hålla alla tummar och tår. Det MÅSTE gå. Det bara måste gå!!!!!

Gillar

Kommentarer