NU KÖR VI

YES! Äntligen fick jag bekräftat att min träning har gett resultat. Vi har varit på Sophiahemmet tre gånger tidigare (tror jag) och man har inte kunnat känna mina korsband på något av besöken. MEN igår kände han korsbanden!! Både främre och bakre och förmodligen just på grund av all träning. Det har tagit tre år, men fy vad glad jag blev! Men det var ju faktiskt inte korsbanden som var orsaken till vårt besök. Mitt underben flyttas fortfarande i sidled från överbenet. Han kallade in en till läkare som undersökte benet. Efter en stunds pratande om olika termer och ideér känns det som att det kan vara minisken som är orsaken. Minisken kanske fastnar till någonstans i benet? Först när de kände på benet kände de senan som hoppar till på baksidan och de trodde att jag var där på grund av den haha. Men sen satte jag mig ner och då såg de tydligt hur underbenet flyttade på sig och hur jag fick dra/trycka rätt det. Fast det var nog bra att de reflekterade över senan! Den kan också vara en av orsakerna, eller iallafall påverka knät negativt. Vi har kämpat på med mina knän i snart tre år och enligt min läkare står vi på ruta noll nu. Därför var han ärlig och sa att det är nog dags att ta nästa steg nu. Att träna upp knät och få det 100% känns svårt när jag har tränat det i tre år och inte ens kan sitta ner just nu. Det har gått i vågor, ibland har knät varit bra i några månader och sen kommer bakslaget. Så går det inte att ha det hela livet och även jag förstår det. Så inom en månad ska en titthålsoperation göra och om det "bara" är minisken så fixasr de den då, annars ska vi prata ihop oss och förmodligen görs det en större operation i juni isåfall. Första minuterna efter besöket kändes det lite hopplöst. Just nu känns en månad väldigt lång tid. Samtidigt så vet jag att inom sjukvården är det snabbt. Den andra läkaren som också var med och undersökte knät ville gärna vara med på operationen och om det tar en vecka längre då för att två specialister ska kunna vara med, så gör det kanske inget. Bortsett från själva operationstiden kändes det ändå förvånansvärt bra. Trots att ingen av de visste vad felet var så såg det ju att något var grovt fel och de hade sina tankar om minisken som fastnade över något. Han sa att han kan inte lova mig att fixa mitt knä så det blir bra, men han kommer göra allt vad han kan för att hjälpa mig och försöka!
Jag uppskattar deras ärlighet och att de försöker och inte ger upp. Mitt knä ska bli bra. Bättre. Och VÄRLSBÄST

Gillar

Kommentarer

Liknande inlägg