Mitt ÄLSKADE knä


Den 14 januari 2015 satte jag ner fötterna på marken, efter en stunds sängliggandes för att höften skulle sluta hoppa. Det var bara ett dygn kvar tills operationen och sen skulle allt återgå till de normala igen. Trodde jag. Men knäna har aldrig blivit som tidigare sedan den dagen.

Jag har verkligen . VERKLIGEN kämpat med mina knän. Ända sedan januari 2015. Det är nästan tre och ett halvt år. Jag har träffat flera läkare och läkaren uppe på Sophiahemmet ville operera knäna redan i maj 2015. Vi åkte hem till Skåne igen och där kom vi i kontakt med enligt mig universums bästa sjukgymnast. Med hjälp av henne räddade vi mina knän från operation. Stenhårt fokus och tjatande från både mamma, pappa och sjukgymnast för att jag inte skulle hamna i ytterlägen med knäna.

Det gick i vågor, men i juli 2015 kunde jag sitta upp på hästryggen igen. Och i slutet av sommaren red jag flera gånger på Spirit och Caramelle. Jag minns att knäna inte hoppade uppe på hästryggen, kanske var det för att musklerna fick jobba? Jag minns också att jag var jordklotets lyckligaste tjej och än en gång trodde jag att det skulle bli som tidigare.


Knäna var bättre. Bättre än vad vi vågat drömma om. Operationen avbokades och slutet av 2015 var bra. Jag kunde ut och gå, träna och knäna hoppade inte alls lika mycket. Men de hoppade fortfarande ibland.

I maj 2016 vek vänsterben sig. Jag trillde ihop och kunde inte gå utan knäskydd på nästan ett halvår.

Vi var uppe på Sophiahemmet två gånger på korttid, men högerknä höll sig trots vänster. Det blev tal om operation igen, men i samma veva åkte vi på semester till Italien. Jag, mamma och pappa tränade och tränade och när vi checkade ut från lägenheten tog jag denna bilden. Knät gick att gå på igen.


Och i december 2016 dömde läkaren att knäna hade blivit 80% bra.

Början på 2017 och fram till november 2017 var knäna rysligt bra. Verkligen. Men sen var det som om högerknä inte orkade. Jag satt som en skräddare under en tidig julklappsutdelning i november och sedan dess har högerknä inte varit bra. Ibland har jag inte kunnat stå för jag har tappat kontakt med benet. Ibland har jag trillat ihop. Ibland har jag inte kunnat stå stilla eller sitta utan att knät hoppat ur och tvingats vara i rörelse hela tiden.


Och nu idag, den 13 juni sövs jag ner på Sophiahemmet i Stockholm. Förmodligen är jag redan sövd när ni läser detta. Läkarna får sätta kniven i mitt knä och en gång för alla ska mitt knä bli bra. Jag vet att allt inte blir bra bara för att jag opereras. Ofta är ju rehabiliteringen lång och väldigt viktig. Så jag ser operationen som ett hinder på en hopptävling. Ett steg närmare mål och det är bara till att ta sig över.

Gillar

Kommentarer