Min älskade axel ska snart sluta vara ur led.

"Jag hade ett helt underbart sommarlov 2015. Jag satt upp på hästryggen efter närmare två år nere på marken och jag red flera ridturer på både Spirit och Caramelle. Jag simmade, badade i havet med kompisarna och cyklade upp till affären och köpte glass". Men det blev inte som vi trodde.
Den 19 augusti vaknade jag med en blå vänster arm. Jag kände inte min arm och det gjorde väldigt ont. Mamma och pappa hjälpte mig med armen och eftersom vi är vana vid att dra kroppsdelar på plats så fick mamma och pappa ordning på axeln. Jag var envis med att gå till skolan och det gjorde jag, men axeln fortsatte att bråka. Den bara hängde bredvid mig och jag hade ont. Jag ringde min sjukgymnast, förklarade allt och jag fick en akuttid.  När jag åkte in till sjukhuset trodde jag faktiskt inte att axeln var så allvarlig, men det var den. Jag blev uppskickad på akutröntgen.  Min axel såg ut såhär 
Hela mitt liv ändrades. Några dagar senare blev jag akutinlagd. Min kropp rasade mer och mer. Fingrarna gick sönder på grund av överansträning när jag försökte trycka rätt axeln. Sjuksköterskorna fick stå och hålla axeln i flera timmar. Så fort någon släppte hoppade den. På bilden nedanför matar mamma mig, farmor håller axeln och Sandra hjälper mig med fingrarna. 
Efter en vecka hittade vi en sjukgymnast som tränade axeln. Den blev bättre och i slutet av November kunde jag dra rätt axen med hjälp av skulderbladet. Jag kunde återvända till skolan och allt kändes lite hoppfullare än tidigare. MEN sen kom den där dagen. Min sjukgymnast skulle flytta till grannlandet och börja jobba där. Tillsammans med sjukgymnastikens chefer/andra sjukgymnaster bestämde vi att jag skulle prova primärvården, men om det inte gick bra skulle jag få komma tillbaka till sjukhuset. Men så blev det inte. Efter en vecka ute i primärvården hade min höft hoppat och axeln gick sönder mer och mer igen. Vi ringde till min förra sjukgymnast som var redo att ta emot mig, men det var andra sjukgymnaster som la sig i. De tyckte inte att jag hörde hemma på sjukhuset. Jag var utan sjukgymnastik i tre veckor och det kostade mig minst en axeloperation.  I februari 2016 såg axeln ut såhär och det gör den än idag. 
   Axeln är den kroppsdel som fått mig att må sämst. Det var en period hösten 2015 som jag mådde riktigt dåligt. Skrev blogginlägg med rubriker som att jag hatade min kropp och min axel, men trots det så har jag lärt mig enormt mycket. Jag har blivit starkare än någonsin.  Jag och min axel har rest genom Sverige i hopp om att träffa en läkare som kan hjälpa den. Den 14 mars 14.41 blev jag inkallad, uppe på akademiska sjukhuset i Uppsala. Minuterna innan var flummiga. När jag skulle sätta mig på stolen utanför läkarens rum greps jag av lite panik. Jag kunde inte sitta stilla och allt kändes overkligt.  Min sjukgymnast och pappa var med mig under läkarbesöket. Läkaren ville operera axeln. Det var både en lättnad, men också en sorg. Vi hade äntligen hittat någon som vågade röra min axel, vilket var bra! Men det gjorde också ont i mig, för han är en av Sveriges bästa axellläkre och han ansåg att min axel inte skulle bli bra utan operation. Jag hade ju hoppats på att kunna träna upp den... Efter läkarbesöket blev det många tårar. Läkaren ville steloperera min axel, men det ville inte jag. Den 30 mars ringde läkaren upp oss. Han och flera andra läkare hade haft möte om min axel. Gått igenom röntgenbilderna och diskuterat. Man vill inte stelopera en 16 årig tjej. Tillslut bestämde vi att vi ska prova en annan operation och ha steloperation som en sista utväg.   Jag vill inte operera min axel. Jag vill verkligen inte det. Igår i bilen påväg till stationen sa pappa att han förstår inte varför jag inte vill operera den. Vi har bråkat och kämpat för att hitta någon som vill hjälpa min axeln och nu när vi har hittat någon så vill inte jag. Naturligtvis vill jag ha en hel axel och jag vill inte att min axel ska vara ur led! Men jag har en stor operation framför mig och jag är rädd. Jag trodde att min axel skulle gå och träna upp fram tills i onsdag eftermiddag, när min sjukgymnast önskade mig lycka till. 

Gillar

Kommentarer