Lyckliga jag

Och än en gång lämnar jag Jönköping med ett leende på läpparna. Axeln är bra. Min fina axel. Och det är ingen fara med den. Jag ska fortsätta som vanligt & än en gång ska jag skynda långsamt.
Självklart kommer det fortsätta komma situationer när jag tycker axeln glider till & när det gör lite ont, men nu vet jag att det inte är någon fara & min läkare tror inte den hoppar ur , vilket känns bra. Det finns ju många mjukdelar runt axeln & den fattas fortfarande muskler. Det tar tid att träna upp axeln, men det är värt varenda minut.
Axeln är fortfarande stel. Och precis som min läkare sa så får det ta den tiden det behöver, kanske hela sommaren. För min del spelar det inte så stor roll om hur lång tid det tar, jag kommer inte ge mig förrän axeln är världsbäst.
Det känns väldigt bra att ha varit uppe & kollat till axeln. Som ni vet litar jag på min läkare fullt ut & det känns väldigt bra att han tittar ordentligt på axeln & verkligen lägger ner tid på besöket. Det är inte som alla gånger jag kommit in på akuten, sagt att axeln är ur led & läkaren har gjort en undersökning på mindre än en minut & sedan skickat hem mig med tusen frågor i huvudet & tårar. Läkaren här i Jönköping tar sig tid, undersöker & låter mig ställa alla frågor. Oavsett om det är hundrafemtioelva frågor :))

Nu är vi påväg hem igen. Jag ska träna, skriva klart en juridikuppsats & kanske träffa någon kompis. Vi får se vad klockan hinner bli för det tar ju några timmar hem. Så länge ska jag svara på lite mejl & förbereda inför helgen. ♡

Gillar

Kommentarer