Längtan efter en bra axel

Sjukgymnastiken gick inte lika bra som i måndags. Jag var okoncentrerad och kroppen var trött. Vi pratade lite om Uppsala. Trots att jag har vetat sedan den 14 mars 15.00 att min axel måste opereras så har jag inte fattat det, men idag när jag lämnade sjukgymnastiken fattade jag. Detta var sista träningen på sjukhuset med en axel urled. I bilen påväg hem blev jag tårögd. Jag känner mig sviken av mig själv. Jag skulle ju träna upp min axel. Den skulle ju inte opereras!  Varför kan jag inte?!  Min axel blev inte som jag ville, men den blev som den blev. Jag sövs ner i början av nästa vecka och när jag vaknar upp nästa gång så kommer jag ha två axlar som är på plats. Jag ska samla energi och ge allt jag har för det kommer min axel behöva. Jag antar att det är dags för mig att släppa taget, men jag vill inte inse det själv. Jag skulle ju klara det?!! 

Gillar

Kommentarer