Krossad, men hel.

Inombords är det som att jag går sönder. Som om varenda cell krossas & det enda man vill är att gråta. Men det finns inga tårar. Istället finns det bara ilska. Frustration. Besvikelse.

Vi tränade axeln. Ingen belastning & precis som vanligt. Och plötsligt så glider axeln fel. Den subluxerade. Halvt urled. Min sjukgymnast är jättebra. Och noga. Håller axeln, lyssnar på mig & stoppar mig när jag vill öka belastningen ännu mer. Han ska prata med Jönköping & kanske kan vi träna med mer belastning nästa vecka. Jag tror att det är den lilla belastningen som provocerar axeln. Jag vet att det handlar om att stärka småmusklerna, men jag är tveksam på om det är rätt just nu. Knäna bråkade när vi tränade småmusklerna & när vi istället la på mer vikter så lugnade det sig. Till exempel efter knäoperationen, knät hoppade & krånglade fram tills det blev tyngre belastning. Jag är varken sjukgymnast eller läkare så detta är bara mina tankar. Jag har jättebra sjukgymnaster & läkare & jag känner att jag är i trygga händer. Jag tror att det är dags att gå vidare med axeln & om dem också tror det så kommer jag göra det. Om dem säger att vi måste vänta lite till så kommer jag självklart göra det. Jag litar på dem.

Det kändes ledsamt & lite oroligt när jag försökte byta tröja efter träningen & smärtan strålade sig i hela armen. Och framförallt timmen efter träningen gick jag på nålar. Helspänn. Av tidigare erfarenheter vet jag att kroppsdelarna kan fortsätta hoppa ur led efter att ha flyttat på sig en gång & då brukar det vara kört, därför var jag rädd att axeln skulle flytta på sig igen. Men det konstiga var att på ett sätt så känner jag mig trygg. Jag tror inte att axeln kommer fortsätta hoppa. Jag tror inte det. Kanske någon gång ibland, men inte så att den kommer ligga ur led i nästan hundra dygn igen. Inte ens ett dygn. Jag vet inte vad det är som gör mig lugnare denna gången, men självklart så blir jag rädd & ledsen när sånt här händer.

Jag kan erkänna att jag tvekade i några sekunder när jag stod utanför entrén på sjukhuset. En del av mig ville åka hem med axeln, men en annan del inte. Jag kände på axeln & den kändes bra. Smärtan var bara att ta sig igenom, oavsett om det var hemma eller i skolan. Så jag gick till skolan. Jag kan inte berätta detaljerat om vad vi hade för genomgång på första lektionen för där hade jag väldigt ont. Och efter lunchen övervägde jag starkt att åka hem. Men varje gång jag började fundera på att åka hem , blev jag envisare om att stanna. Axeln var ju på plats! Det var det viktiga. Smärta kan man ta sig igenom!! Och det gjorde jag. På sista lektionen tog jag datorn i knät & hjälpte till på grupparbetet. Tiden gick fort & jag fokuserade inte enbart på smärtan. På bussen påvägen hem var jag väldigt varm av smärtan & så trött, men jag var nöjd & glad. Jag tog mig igenom dagen trots att den började enligt mig i katastrof. 

Nu tar jag helg!


Gillar

Kommentarer