Knät höll iallafall i två veckor.

Jag vet knappt vad jag ska skriva, eller hur jag ska uttrycka mig. Det går inte att sätta ord på varken känslorna och tankarna som pågår i mitt huvud just nu.
Det känns liksom så overkligt. Jag är påväg till sjukhuset nästan sex veckor tidigare än planerat på grund av att mitt knä hoppar. Något som egentligen är omöjligt. Det skulle ju inte hända.
Jag vet att precis innan vi åkte från Stockholm efter operationen frågade jag min läkare vad jag ska göra om knät hoppar. Han svarade "Ingenting, det kommer inte hoppa" och jag upprepade min fråga och la på till ett men om. Jag fick som svar " Men det kan inte hoppa." Därför känns detta bakslag så konstigt.


Jag fick frågan om jag är besviken på någon och jag är inte ett dugg besviken på någon. Inte alls. Det finns ingen att bli besviken på. Alla har gjort vad de kan och sitt bästa. Inklusive jag. Jag har åkt rullstol trots jag hatat det. Jag har gått inomhus trots det gjort väldigt ont. Läkarna har opererat och gjort sitt bästa. Däremot kommer jag bli besviken om jag åker från Stockholm för sista gången. Operationen blev misslyckad ja, men jag hoppas att vi kan komma på en gemensam lösning. Att de är villiga att fortsätta kämpa för mitt knä.


Knät höll i nästan tre veckor och lyckan jag kände förra torsdagen var obeskrivlig. Jag kände mig så himla frisk och bra. Och trots att knät hoppar så börjar jag göra det igen. Jag tror på mitt knä, fast jag kanske inte borde det med tanke på hur många gånger det har resulterat i besvikelse. Men jag kämpar hellre än att leta efter ytterligare en genväg.
(Bilden ovanför är från operationen. )

Just nu är knät fortfarande väldigt svullet, men jag har ingen möjlighet att ta bild här i bilen. I vilket fall som helst så närmar vi oss Stockholm och om drygt två timmar vet jag mer om knät. Hoppas jag.

Gillar

Kommentarer