Knät höll iallafall i två veckor.
Jag vet knappt vad jag ska skriva, eller hur jag ska uttrycka mig. Det går inte att sätta ord på varken känslorna och tankarna som pågår i mitt huvud just nu.
Det känns liksom så overkligt. Jag är påväg till sjukhuset nästan sex veckor tidigare än planerat på grund av att mitt knä hoppar. Något som egentligen är omöjligt. Det skulle ju inte hända.
Jag vet att precis innan vi åkte från Stockholm efter operationen frågade jag min läkare vad jag ska göra om knät hoppar. Han svarade "Ingenting, det kommer inte hoppa" och jag upprepade min fråga och la på till ett men om. Jag fick som svar " Men det kan inte hoppa." Därför känns detta bakslag så konstigt.

Just nu är knät fortfarande väldigt svullet, men jag har ingen möjlighet att ta bild här i bilen. I vilket fall som helst så närmar vi oss Stockholm och om drygt två timmar vet jag mer om knät. Hoppas jag.