Känslostorm

Nu sitter vi i väntrummet. Utanför är det rysligt kallt och ett stort minus till antalet parkeringsplatser...

Min mage börjar dra åt sig som em klump av fjärilar nu. Vad gör jag här egentligen?
Jag har en vänstertumme som tappar greppförmåga mer och mer för varje vecka som går. Jag kan inte ens sträcka på den. Ändå känns det nästan löjligt att vi är här. Jag överlever utan att kunna använda tummen. Jag har ju varit med om värre.
Det känns som att riva upp ett sår. Malmö. Handkirurgen. Otroligt mycket känslor. En storm av känslor. Jag har legat inlagd här sommar som vinter. Några dagar efter julafton och en dag innan midsommar. Mitt i höstterminen och precis innan påsklovet. Jag har legat och vridit mig i smärtor uppe på uppvaket och fått ligga under bevakning i timmar. Jag har suttit på fjärde våningen hos någon arbetsterapeut och gjort high five när jag berättade att jag vågat hålla ett glas med tummen.
Jag har gått från liten flicka till att vara två månader ifrån vuxen enligt papprena. Att boka ett läkarbesök med tummen är för mig inte samma sak som att boka ett läkarbesök om till exempel foten. Tummarna, men också min axlar är så speciella för mig. Jag vill inte att någon rör de. Vi har gått igenom så otroligt mycket och att de är så bra som de faktiskt är trots allt är ett under för mig. Därför låter jag ingen röra de utan min tillåtelse. Om mina tummar ska opereras ska de opereras av han som gjorde de sist. Jag vet att det finns flera läkare som säkert är minst lika bra, men jag vet också att det finns tvärtom. Mina tummar är ju levande bevis på hur det kan gå... </div

Gillar

Kommentarer