Jönköping

Nu sitter vi i väntrummet. Jag har aldrig varit på detta sjukhuset innan, inte pappa heller för den delen. Vi är inte på "hemmaplan" längre.
Jag har väntat på denna dagen i något som känts som en evighet, fast egentligen "bara" har varit drygt tre veckor. Men tre veckor med en axel som ligger fel är länge.

Jag vet inte alls hur jag känner idag. Ena sekunden känns det fruktansvärt och läskigt, nästa känner jag ingenting. Det läskigaste är att det är en helt ny läkare. Jag känner inte honom alls. Och han känner inte mig. Han vet en del, men långt ifrån allt.
För er som har missat det så gick min läkare i pension dagen efter att min axel gick sönder... Vi har haft sms kontakt så han finns med på resan ändå och det är han som rekommenderat den läkaren som jag ska träffa idag.

För att besöket ska gå som jag önskar så ska läkaren inte nämna något om att sätta en spik rakt igenom axeln, för efter fredagens besök i Stockholm vet jag  att det finns andra metoder och dessutom är jag på tok för ung för en spik. Det räcker med två spikar i tummarna.
Utan min önskan är att han ser hur illa axeln här och att han verkligen vill hjälpa mig inom snarast framtid med något hållbart. Inte någonting som tar lång tid att utvärdera för jag vill ha tillbaka mitt liv nu.
Jag hade gärna provat göra om den tidigare operationen, för jag tror på den.

Gillar

Kommentarer