Jag skämdes

Smärtan i knät blev bara värre och värre. Tillslut ville jag inte gå ut ur bilen, utan endast gå i nödfall. Väl uppe på Sophiahemmet haltade jag ganska mycket och fy vad jag skämdes. Jag har sagt till min läkare att knät är fantastiskt och att jag kan gå normalt och allt och sen haltar jag in till honom!!?!

Jag trodde först att smärtan berodde på bilresan, så vi gick en runda innan vi gick in på mottagningen, men varje steg kändes och det kändes inte bättre. Det gjorde fruktansvärt ont på utsidan av knät och det gick inte att böja knät som vanligt.


Givetvis såg min läkare min gångstil från väntrummet och in till hans rum. Jag förklarade direkt att jag inte riktigt visste vad som hade hänt med knät för det har verkligen varit fantastiskt bra. Men nu vet jag nog vad det var, en inflammation i knät. Nu i efterhand var det ju bra att detta hände idag och inte imorgon. Jag har ju haft ont i insidan av knät i flera månader, men inte såhär. Nu har jag fått någon medicin som jag ska äta i två veckor och sen måste vi tillbaka till honom igen om cirka tre månader. Förutom inflammationen så var han nöjd med knät. Vi också. Knät har inte hoppat på mer än en månad. Det var värt operationen.

När vi ändå var där uppe så tittade han på axeln. Och det han sa gjorde min dag. "Den ska inte stelopereras, du är i trygga händer i Jönköping".

Gillar

Kommentarer