Jag lever i en dröm

Hela jag är ett enda stort leende. Pappa frågade vad min läkare vad han tycker om axlen efter operationen och han svarade "perfekt." Jag lever fortfarande på de ordet. Min axel som var helt hopplös för några veckor sedan är nu perfekt?!  Jag har fått lyfta armen liiite, men med hjälp av min andra arm. Jag tycker det är fruktansvärt äckligt att röra armen. Jag är livrädd för att den ska hoppa ur led, men jag rörde den precis som han sa och jag är jättestolt och nöjd. Jag ska ha axelskyddet i sex veckor och i mitten av juni åker vi tillbaka till Uppsala. Naturligtvis ska han titta på axeln, men det är faktiskt inte orsaken till varför vi åker upp. Eftersom sjukhuset där hemma inte ville ordna någon MR röntgen så gör han det. Han ska titta på knät. Älskade bloggläsare, bortsett från gårdagens händelse så håller jag verkligen på att bli frisk. För två veckor sedan satt jag i sjukhussängen och då var det väldigt ansträngade att sitta upp. Då sa jag till mamma att min axel var inte värd denna operationen. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och jag trodde aldrig att jag skulle må såhär bra två veckor senare. 

Gillar

Kommentarer