Jag längtar tills min axel är bra

Jag vaknade med armen på golvet och min axel var otroligt fel. Jag nådde inte min mobil så jag fick försöka själv. Det tog ett bra tag, men tillslut kunde jag med hjälp av högerarm ta tag i vänsterarm och lägga den i sängen och sen tryckte jag rätt axeln som vanligt, men det var jobbigt för mina fingrar kändes trötta och det gjorde ont i de.Skoldagen blev lite som en kamp, en kamp som jag ville vinna. Min axel var fel hela tiden och de första timmarna orkade mina fingrar dra rätt den, men någon gång efter tio började fingrarna ge upp. Istället lät jag axeln vara fel längre stunder, men då fastnade axeln hårdare. Någon gång efter elva blev mitt långfinger konstigt. Det började låsa sig och fingrarna var svaga. Jag ringde mamma och pappa. När båda två menade på att jag nog borde gå hem bröt jag ihop. Allt kändes så hopplöst och jag ville inte ge upp, men jag kunde inte riskera att mina fingrar skulle gå sönder.  Jag hörde av mig till mina klassförståndare och gick hem.  Några tårar envisades med att rinna längs mina kinder och jag kände mig krossad inuti. Jag ville så gärna gå i skolan hela dagen! I skrivande stund har jag legat i soffan, med min axel fel i flera timmar. Det kryper i kroppen på mig - jag vill ut. Jag kan knappt göra någonting, bara ligga på rygg. Den minsta lilla rörelse och axeln flyttar sig värre direkt. Om jag ligger helt stilla och har armen bakåtvänd så är inte axeln helt fel.  Egentligen är det inte bra att jag ligger såhär för det töjer på axeln och det gör lite små ont, men jag har inget val.  Snart ska mamma dra rätt axeln igen och sen får jag lägga mig ner igen. Tyvärr så kan jag inte blogga mer förräns ikväll. Jag hoppas att ni förstår. <3
 

Gillar

Kommentarer