Jag klarade inte det.

När jag läser igenom ett inlägg som kommer publiceras imorgon och tänker på hur mina knän har varit gör det nästan lite ont i mig. Det känns inte alls lika självklart att knät ska opereras. Jag fixade ju vänsterknä med träning. Varför gör jag inte det med höger?

Jag kommer aldrig någonsin glömma den kvällen i Italien när jag hade på mig min svarta byxdress och knäskyddet under, och till en början började jag knäppa upp alla remmar som ett test innan vi vågade prova gå utan. Därefter provade jag gå ner till stranden utan knäskyddet.  Stegen var inte världssnabba eller starka, men jag kunde. Ibland fick pappa krypa bredvid och hålla i knät. Precis som min sjukgymnast hade gjort varje träning.
Och sen den där näst sista morgonen i Italien när jag kunde springa 50 meter utan ett hoppande knä. All träning resulterade i att när vi nådde svensk mark hade jag inte knäskyddet på. Jag gick ut med ett knäskydd i handen!! Sen hade jag knäskydd ett tag efter lite till och från, men jag släppte det helt ganska så snabbt.


Lyckan har varit större än något annat och jag har nog aldrig känt mig så stolt som när jag berättade att jag tränade upp vänsterknät. Något som jag aldrig kommer kunna säga om mitt högerknä. Usch. Det känns som ett misslyckande. Ett stort misslyckande hos mig.

Just nu vill jag bara ställa in operationen. Lämna Sverige och åka till Italien. Strunta i allt förutom knät. Kanske hade knät blivit bra för en stund, men inte för någon längre period. Kanske hade knät gått sönder i höst igen och drabbat skolan och mitt liv igen.
Åh jag vet inte.

Det känns bara så sorgligt. Mitt älskade , älskade knä. Om jag bara kunde trolla.

Gillar

Kommentarer

Emmaakarlegrund