Jag höll en redovisning inför klassen

Just nu känns allt så en lättnad. Det känns som om min klass har fått en helt annan bild av mig och mina skador. Kanske inte alla , men många.Jag pratade i närmare 25 minuter inför klassen. Berättade lite kort om allt och visade röntgen bilderna på min axel. Jag hade med mig fler röntgenbilder, men jag tyckte att det räckte med röntgenbilden på min axel.Minuterna innan jag började prata var jobbiga. Jag var nervös och rädd för att ingen skulle ta detta på allvar, eller att någon skulle se detta som "åh jag vill att ni ska tycka synd om mig." Anledningarna till att jag ville berätta var för att jag ville att klassen skulle veta mycket. Jag vill kunna gå ut och råka möta på några klasskompisar utan att få en klump i magen och vilja rusa hem. Jag har varit rädd för att mina klasskompisar trott att jag skolkat från skolan och eftersom jag absolut inte gör det så vill jag inte att de ska tro det!Under min redovisning var min axel fel. Mitt högerknä hoppade lite lätt en gång, men det var bara för att jag tappade koncentrationen på knäet. Jag tror ingen hann märka att knäet hoppade.Min kompis drog rätt axeln några gånger och två gånger lyckades hon få rätt skulderbladet också! SKulderbladet fortsätter att haka fast på två revben och det gör ont när vi får rätt det, menmen. Imorgon ska klassen till Malmö och jag vill också följa med. Tanken var att jag skulle med, men min axel måste gå före. Nu idag ska jag plugga, träna och hoppas på att inte få ondare i axeln. Just nu gör det bara ont, men jag vill ju inte få jätteont!

Gillar

Kommentarer