Jag hatar bakslag

Det var på matte lektionen. Jag satt och antecknade en genomgång och plötsligt kände jag hur axeln åkte ner och hur det började ila i hela axeln. Det gjorde ont och jag vågade inte röra mig. Jag greps lite av panik inombords när jag förstod att axeln var fel. Jag kunde ju inte precis avbryta hela genomgången och be någon dra rätt min axel, för hur konstigt skulle inte det bli?
Med eget bevåg försökte jag försiktigt få rätt den med min vänsterarm. Kulan var lätt att komma åt och jag kunde lägga tillbaka den. Men det var som hela jag kom i en chock. Jag satt bara där i något som kändes som en evighet. Släppte pennan och alla möjliga tankar tog över huvudet. Hur? Varför? Vad gjorde jag för fel?
13.25 ringde jag pappa. Med en klump i halsen sa jag att min höger axel nyss hade hoppat, men att den var på plats igen.
Jag gick tillbaka in på mattelektionen. Jag räknade matte tillsammans med min kompis som antecknade allt. Och jag var med på genomgången, men jag lät min penna vara.

Men trots att jag satt där var det som om jag var i en helt annan värld.
Plötsligt kändes de där trianglarna oviktiga. Hela jag var i en annan värld där min axel var viktigast. Jag såg hela gymnasiet rulla förbi och hur jag tvingas börja om på ruta 1 igen.
Pratade länge med både mamma och pappa i telefon. Vi alla är överens om att jag måste sträcka på mig mer och tänka ett steg längre än vad jag brukar.

Jag vet inte vad det är med mig . Jag tog det hårdare än vanligt och jag är rädd. Kanske kan det vara för att jag är rädd för att förlora det liv jag just nu lever? Denna hösten har varit fantastisk och jag har känt mig friskare än vanligt. Dessutom är jag friskare. Jag är livrädd för att börja om på ruta 1 igen och bli "sjuk". Älskade kropp - min kropp är fantastisk men den ger mig mardrömmar.

Gillar

Kommentarer