Jag glömmer inte

Jag satt på sjukhussängen. Håret var tokigt lockigt och alla kommenterade det. Jag skickade iväg några sms och tog en bild på "Fastar" skylten ovanför sängen.
Sen kom sjuksköterskorna och hämta mig. Jag ville gå själv, men på grund av hygien fick jag inte det. Golvet kunde vara smutsigt och jag var ju nyduschad.

Lite halvt skakig la jag mig uppe på operationsbordet. Jag hade varit väldigt noga med att jag inte skulle ta något lugnande och jag hade bestämt mig för att inte få panik denna gången.
Så jag drog rätt högeraxeln en sista gång, och sen lät jag sjuksköterskorna göra sitt jobb. Och hur mycket jag än försökte så kunde jag inte hjälpa tårarna som började rinna längs min kind. Kanske vänjer man sig aldrig vid att opereras.

Idag, ett år senare kan jag säga att operationen behövdes för att jag skulle bli bra igen. Axeln har aldrig ens flyttat på sig sedan operationen. Helt overkligt och bättre än vad jag trodde. Jag tränar axeln på sjukhuset två dagar i veckan och sen hemma på egen hand. Musklerna börjar byggas, men det är en bra bit kvar. Men nu har jag iallafall kommit till den punkten där jag inte längre är rädd för axeln. Jag litar på den.

Gillar

Kommentarer