Jag är med igen

Jag har passerat en gräns. Huvudet är mos. Kaos. En enda stor röra. Nu blev det för mycket. Egentligen var det inget allvarligt. Skulderbladet på vänstersida krånglade kraftigt. Knät flyttade på sig och jag hade mängder med skolarbete framför mig. Någonstans där rann mitt tålamod över. Det blev för mycket. Jag blev irriterad och ledsen för jag förstår ingenting. Mitt älskade knä som var så jäkla bra. Vad hände? Jo, jag glömde bort att tänka på mitt knä en stund. Jag blir trött. Så galet trött. Iallafall så går det inte att låta tankarna grubbla. Jag måste leva vidare. Efter ett långt samtal med mamma och pappa samlade jag ihop mig igen. Tog upp skolböckerna igen och pluggade den sista timmen av kvällen.
Jag vet hur mina knän funkar. Jag vet att de inte är 100% bra, men jag vägrar operation. Jag är van vid att träna upp knäna nu och vi vet ju hur bra det blev sist. Jag har bara en liten uppförs backe framför mig nu. Och jag är redo att ta mig över den. Vi ska bli bäst igen.

Gillar

Kommentarer