Jag är inte rädd för att gå sönder, men jag vill inte gå sönder mer

Ibland behövs det att man höjer rösten. Berätta för omvärlden och inte längre hålla tyst. Idag kan jag andas ut. Jag har bloggat varje dag denna veckan, men det har hänt saker som jag på grund av olika anledningar inte har velat gå ut med, förrän nu idag. I måndags lämnade jag inte bara gymmet, utan jag lämnade min sjukgymnast. Jag gick därifrån med en axel som var fel och jag hade inte längre någon sjukgymnast. Jag grät inte, men det gjorde ont inuti mig.  I fredags var det ett möte om mig på sjukhuset. Ett möte där mina sjukgymnaster, andra sjukgymnaster och någon chef var med. Jag och min kropp håller på att gå sönder mer och jag behöver hjälp. Mina sjukgymnaster kunde se att primärvården är alldeles för tidigt för mig och min sjukgymnast i primärvården också. Jag hade tränat ute i primärvården i en vecka och två kroppsdelar hade gått sönder. På detta mötet togs det ett beslut om att jag inte fick komma tillbaka och träna på sjukhuset. Beslutet togs av sjukgymnaster som aldrig tränat mig. Jag, familjen, släkt och vänner och mina sjukgymnaster var helt frustrerade.Denna vecka har min läkare skickat remisser till sjukgymnastiken på sjukhuset. Det har varit många som har krigat för mig, mamma och pappa m fl.Tiden har känts som en evighet och det går att räkna hur många timmar jag har sovit på hela veckan. Allt har varit i obalans. Familjen har varit frustrerade och jag har varit orolig, rädd och jag har mer eller mindre haft panik. MEN jag har gått till skolan varje dag. Varit med på lektionerna och umgåtts med kompisarna, men varje gång det har blivit rast har jag kollat mobilen. Har mamma eller pappa hört av sig? Och på luncherna har jag hört av mig till dem.Jag har känt mig orättvist behandlad. Illa behandlad. I fredags eftermiddag när jag och mamma gick i en korridor på sjukhuset, på väg till sjukgymnastiken så frågade jag henne , vem eller vilka vill mig illa? Jag kände mig krossad, lurad, fruktansvärt orättvist behandlad och sårad. Några ville mig illa, men jag visste inte vilka de var.  Men jag visste att det var några av de personerna som kommit och pratat med mig medans jag väntat på sjukgymnastiken och det fick mig nästan att må illa. Några människor har varit så falska mot mig och jag visste inte vilka.. I eftermiddags var jag inne och skulle fixa ett axelskydd, men efter två timmar fick vi ge upp. Min axel är katastrof och hoppar hela tiden. När vi lämnade sjukhuset kändes allt hopplöst. Jag är sönder och jag hade ingen sjukgymnast. Idag har mamma och pappa mejlat och pratat i telefon med sjukgymnaster, min läkare, chefer och en högre instans.  Det har nog hänt en del inne på sjukhuset, men nu är det klart. Ikväll ringde telefonen, min läkare som nu på papper har blivit min PAL läkare.  Jag har fått en PAL läkare som ska hjälpa mig så att jag inte hamnar i kläm fler gånger. Nu har jag även fått tillbaka min sjukgymnast som har räddat mig ifrån ett flertal operationer. Efter läkarens samtal kände jag mig lättad. Det var som om jag kunde andas ut. Ikväll har det varit en mycket gladare familj här hemma och jag känner mig stark igen. Nu kan vi stoppa min kropp från att gå mer sönder. Jag ser framemot att börja på sjukgymnastiken igen så jag snart kan få en hel natts sömn utan att ha ont. Idag är jag nog världens lyckligaste tjej och allt börjar kännas hoppfullt igen. 

Gillar

Kommentarer